Här med har jag lite tillkännagivanden att göra; vissa för att jag bara vill att alla ska veta hur awesome och cool jag är, vissa för att det har kommit in klagomål och vissa bara för att jag hittade gamla bilder och minnen!

 

1. HEALTH SCORE (Hälso-resultat?)

För över tre månader sen började jag på den dyraste gymmet i Wimbledon och tänkte, "aja, vi får väl se vad detta är någonting". Mitt Health Score då (ett värde mellan 1-100, 100 är bäst, som säger hur bra din kropp är på att omvandla syre-koldioxid osv och använda det på rätt sätt i kroppen) låg på 79 vilket är väldigt bra!

IDAG mina kära vänner låg det på 85!!!!!!! Det betyder att jag har flyttats upp en hel "hälsogrupp" och jag börjar komma i fatt Jeanne som ligger på 97. (Vilket jag fick veta idag var det bästa scoret på hela gymmet så jag jobbar verkligen efter eliten!)

För detta belönade jag mig själv med HARRY POTTER BOXEN och RENT på Hmw!

 

Jag ska nu meddela något mycket allvarligt. 

- Jag hade fel. (Folk läs detta för det kommer ni aldrig få höra mig säga igen)

 

Jag har låtit min kära moder få ta åt sig äran för den här himleska Morotssoppan jag alltid babblar om. För att göra alla parter glada vill jag nu meddela att det är min moster som kommit fram med detta recept! Förlåt lilla Ulle. Bara för det vill jag dela med av av ett superdupergammal kort på henne och mig från en väldigt rolig dag på A6 för hundra år sedan! Detta kort ligger alltid i min plånbok:)

 

För er som vill läsa om en ointressant vardag kommer här lite om min!

 

Jag passade på att gymma lite i mina nya träningsbyxor, som var helt gudomligt sköna; 5 km på crosstrainern kändes välbehövligt och riktigt bra! Sen bjöd jag över Michaela på pastasallad lunch och lite annat smått och gott. Vingar av Glas avslutades äntligen och vi bara vilade med lite Janis Ian (Means Girls så klart. Eller Elaka Flickor som den svenska texten döpt filmen till) resten av tiden innan jobbet kallade.

 

Jag gick verkligen i tid och fick släpa mig mot Barnehagen, första gånge Liv följde med mig frivilligt och jag fick en present av henne. Ett papper med en gulfläck. Ungerbar konst. Haha. Ska man skratta eller gråta?

Freyia hade haft sin audition för talangjakten i skolan idag då hon och några sjungit Mamma Mia; de får veta nästa vecka om de går vidare. Tydligen hade en hel del ungar dansat till Gangnamn Style!!

 

Jag gjorde barnens nya favorit; ungspannkaka och morotsoppa till mig. Denna morotsoppa, som är mammas recept, är gudomlig!

 

På kvällen träffade jag en ny aupair i Wimbledon vi drack kaffe och åt väldigt onyttig chokladkaka på The Slug, så nu mår jag nästan lite illa...

 

Efter dagar av förvirring inför allt som har med framtiden att göra är jag riktigt trött. Det känns inte som att jag har tid att tänka igenom saker och ting eller ens reflektera över vad jag innerst inne tycker. Livet är ganska krävande just nu men jag försöker njuta av Londons härligheter. Jag frågade Jeanne idag om när körsbärsblommorna slår ut, eftersom det är mitt favorit vårtecken; svarat var mars-april; precis som Sverige. Jag som hade förväntat mig vår redan i slutet av februari här. 

 

Godnatt!

 

Återigen är jag sjukligt trött och kommer därför försöka hålla mig till faktan i detta blogginlägg utan att spåra ut. 

 

En mysig tur i Notting hill blev lördagens aktivitet. Jag, Michaela och Jossan gjorde helt enkelt PortoBello Road Marknaden. Solen kom och gick men man kände ändå att vårvärmen står för dörren. En skyllt med Wimbledon, massa onyttigt poundlandgodis och en fantastisk, inplastad(!) Beatles-affisch(bara 3Pund!!) fyndades! en sväng på Primark gav mig nya träningsbyxor och vi besökte en inredningsaffär som hette duga. Självklart köpte michael aett fotoalbum MED Brittiska Flaggan på! Något kalla slet vi oss mot Wimbledon och åkte hem och gjorde lyxmiddag med fläskfile, hasselbackspotatis, sparris och bearnaisesås!!!!!!!! Väldigt romantiskt.

 

Lite vuxendricka och fix senare satt vi på tuben mot Dollis Hill (Långt åt tjottaheiti) och kom fram i regn! Himlen hade öppnat sig. Bella, Jossan, Sara, Michaela och jag var fina som bara flickor kan! Efter vad som kändes som en evighet klev vi in i farstun på ett engelskt vanligt hus med inneboende av 8 ungdomar. Festen var i full gång. Heltäckningsmatten i trappan var redan förstörd av alla leriga skor och överallt med lyssnade hördes svenska pratas! En svensk hemmafest i London med en eller två tyska bögar. Det stretchades ben och spelades beerpong och dansades och spräcktes byxor och snoddes toaspapper och brann lite också till på köpten. Vem lägger en handduk över en värmelampa och vem tänker att en alkoholhaltig drink släcker eld!? Alla levde och när vi Dj:ade öste festen som bara den! Framåt halv tre drog vi oss tillbaka och efter att en film, där hela klippet skulle behöva censureras, började mardrömmen. NATBUSSEN DÖK ALDRIG UPP. Vi satt ensamma ute i busskur mitt ute i ingenstans. Var men än kollade fanns träd. Trötta och in-need-of-water och i regn satt vi där som 5 fån och bara väntade vid fyra dök bussaset upp men inte åkte han dit han skulle inte. nej han bestämde sig för att stanna mitt i rutten och kasta ut alla från bussen. Några hemska timmar senare kom i alla fall jag och Michaela innanför dörren hemma hos henne. tack gode gud att hon var ensam hemma. Jag vandrade sedan hem i regn och ömmande fötter med 5 shoppingkassar och klev innanför dörr nummer 13 kl 06.11. Det kändes som att gå i mål efter ett riktigt långt springlopp. inom loppet (ordvits) av 15 minuter låg jag sovandes i sängen. 

 

 

Efter alldeles för få timmars sömn åktes tåget till Waterloo där jag mötte Johanna för lunch. Hon är så mysig att umgås med. Och i hennes underbart snygga klackar trotsade hon verkligen vintern och satte ner foten för att nu ska det äntligen bli vår!! Vi åt god pubmat och sen drog jag mig mot aupairträffen som helt plötsligt jag var ledare för! Maries tub var inställd och jag fick hålla i tyglarna! Tate Modern dissades och jag och några tjejer gick ut med Temsen mot Tower Bridge och stannade på en café-restaurang i några timmar. kaffet var inte det bästa men det var mycket trevligt sällskap! När jag äntligen kom hem åt jag mat med familjen och sen fick jag städa mitt bombnedslag till rum. Vad gjorde jag i natt egentligen?! Nu sitter i alla fall Beatlesaffichen där den ska och jag ska snart natta mig själv och sova djupt fram till morgondagens vattengympa!

 

 

Torsdagen var en dag av vandring. För en halvtimma crosstrainer på gymmet. Efteråt vandrade jag och Michaela hela vägen till Colliers Wood och tillbaka. Vilket inte var så långt som tubkartan antyder... Hittade äntligen ett par (svinbilliga) bikinitrosor på Sports Direct- de hade allt förutom tillräckliga provrum- så att jag kan fortsätta mina vattenaerobics - jag känner mig inte redo att lämna gaymannen än! Efteråt anfölls jag av sprängande huvudvärk som  återvände och gav sig av flera gånger om. Jag hämtade barnen och eftersom Jeanne var hemma denna dagen gjorde jag inte mycket mer än att laga mat och sy och laga ett par av Torbjörns trasiga vantar. (Idag var hans skoluniformsbyxor sönder mitt fram. Den pojken tror jag sliter sönder sina kläder bara så jag ska få arbete!)

 

Vid sju sprang jag ut och åkte till Waterloo. Därifrån vandrandrade jag ytterligare. Och denna vackra kvällsvandring bjöd på en sådan känsla som gör att man aldrig vill lämna den här staden. Themsens vackra skyliner från upplysta byggnader, London Eye och St Pauls Catherdral; allt är hundra gånger vackrare kvällstid. Då jag korsade floden insåg jag verkligen hur modigt och hur nyttigt det har varit för mig att ta med mitt pick och pack till London. Väl framme vid Leicester Square fick jag som vanligt vänta, hade inte förväntat mig n¨got annat då jag är en del av Edenborgarnas värld. All dök upp och vi gick till Slug And Lettuce. Alla drinkar 2 för 1! Woo Woo är en riktigt höjdare. Josefin, som jag har träffat innan och en mycket trevlig tjej vid namn Anna (som har varit i the Cavern i Liverpool- jag är så avundsjuk!!). Bordet i jämte ockuperades av två australienare varvav en var en exakt kopia av Raj Koothrappali i The Big Bang Theory och den andra hade kunant vara en av bröderna Weasly i Harry Potter med det morotsfärgade håret. De var i alla fall jättetrevligt, Raj kanske var lite väl mycket, men gingern presenterade sig som "Michael, or Mick. Mick Dundee!". Han var riktigt cool och välberest; hade tillochmed vandrat i Norge för att få se Norrsken. Efter en aning för många drinkar bjöds vi på sambucashots. Och då klockan närmade sig tolv lämnade vi vårt favoritställe och insåg en bit bort att vi glömt betala för Nachosen. (idag fick vi veta att killarna hade fått betala för dom. haha) Vi gick till en (turist)bar som inte var alls min stil och äckliga män dansar alldeles för oacceptabelt nära. Men vi hade kul. Trött som man är på en vanlig sketen torsdag drog vi oss hemmåt och jag landade i sängen vid tre-tiden. 

 

Fredagen inleddes därför med en sovmorgon fram tills jobbet; bada med tre galna barn. Liv gjorde seriöst magplask eller magbomb 10 gånger och var lika glad varje gång. En galning. Under min babysit hade vi filmkväll med Dolphin Tale som var mysigt bra och sedan tog jag mig an Dirty dancing för sjuttielfte gången! Allt lika bra. Nu ska jag läsa lite (inappropriate) bok och sen sova!

 

God natt alla!

 

 

Igår skrev jag ett sånt himla vackert inlägg men naturligtvis gick teknologin emot mig och inget publicerades. Mobilbloggning är kasst.

 

På tisdagsförmiddagen träffade jag härliga Ally från Chicago, USA. Även hon är aupair till en norsk tjej och vi träffades faktiskt på själva lucia på den norska skolan. Vi pratade och pratade och upptäckte att vi har mycket gemensamt. Men skönast av allt var det att få snacka amerikanska och känna att det var okej att man inte har brittisk dialekt. Då jag skulle dra mig mot gymmet vid halv tolv tiden upptäckte vi att klockan var halv två.. vi hade helt enkelt en supermysig fika! Jobbet bestod av en storgråtande treåring och två små änglar som helt plötsligt har börjat leka ovanligt snällt med varandra. Efter gjorde jag Revolution. Eller rättare sagt åkte till Revolution i Clapham Common och mötte upp fina Bella som nu anlänt till London och förstärkt vårt järngäng. Jossan anslöt sig efter en stund och vi hade en välbehövd fin kväll med lite för dyrt men underbart gott rödvin.

 

Onsdagen har varit vattengympa med gaymannen som vanligt. Jag älskar honom mer och mer för varje vecka och jag har dessutom nästan lärt mig Venus-låten! Det blev lunch hos Mikaela och jag fick träffa en alldeles för söt 2-åring vid namn Chloe. Ikeavarmkorv och potatismos var mumma och just vad jag behövde. Det var kyligt och grått idag och som tur var består onsdagarna bara i att hämta Torbjörn och Freyia. Snön är nästan borta, man kan fortfarande skymta lite slask, men den råa kylan kvarstår. Jag drömmer om vårens körsbärsblommor som jag hoppas kommer slå ut även i London. Det är nämligen bland det vackraste som finns. Jag bestämde mig för en hemmakväll med doftljus, telefonsamtal med mamma, musik, bloggande och serier, vilket jag känner nu var ett väldigt bra val. I och med att jag alltid har sovmorgon har jag väl lagt mig lite väl sent på senaste tiden. Det jag vill ha mest av allt nu är min Mars-glass. Går det? Nej. Tack vare Per. Jossan åt en. Jag åt en. Alltså ska fyra kvarstå men bara en hittades i frysen. Vid söndagsmiddagen påstod Per att han delat två stycken med barnen, var i hela friden har den andra tagit vägen? Det aset satt och ljög mig rakt upp i ansiktet. Han är percis som morfar; en för stor godisgris för sitt eget bästa!!

 

Mitt dilemma består just nu av

Universitetsval; jag ska avgöra hela mitt liv bara genom några internetklickningar som kallas "Välja Utbildning".

Hur ska jag veta vad som är bäst för mig?

 

 

 

 

 

Idag blir det ett kort inlägg.

När jag vaknade imorse förvånades jag av över att snön låg kvar! Jag trodde, som alla andra dagar, att den skulle ha försvunnit. Så i kyla och issnö trampade jag iväg för ett vattengympa pass. (Provade bikinitrosor på Tk Maxx innan vattenträningen men de tillverkar tamejfasen inte några riktiga trosor- bara sådana som består av en minitygbit. Måste man alltså börja ha baddräkt nu när mina Speedo har gett med sig?!) En riktigt skön lektion i alla fall. Där jag ägde ut alla tanter. MOahah.  Lunchen blev klyftpotatis (har äntligen fått henne att köpa potatis!) och lammsteken som blev över från igår. Åhh jag älskar mat.

Jag jobbade och kände av ryggvärken som smugit sig fram under dagen. Barnen var fortfarande helt slut efter helgens all pulkaåkning och snöbollskastning. Lite efter sju springer Jeanne in genom dörren och hon skiner av lycka då hon klarat sitt praktiska test från i December! Tummen upp för min duktiga värdmamma! Hon tackade även för mitt stöd, vilket man blir så otroligt glad för. Jag åkte iväg till Clapham Junction för att träffa Sara som bor i min älskade Idas gamla aupair familj. Då jag anländer till stationen inser jag misstaget i att inte ha bytt nummer. Men efter 25 minuter av förvirring från bådas håll, hittar vi varandra!! 2-4-1 (två för en) HallonMojitos på Babel serverades av en trevlig svensk tjej som bott här ungefär lika länge som jag. Världen är liten och svenskar finns överallt. Sara och jag pratade igenom allt som man kan tänkas behöva och när klockan slog mycket drog vi oss tillbaka till våra små krypin i olika delar av London. Nu ska jag försöka dämpa mitt ryggont med Ipren och Pringles.

 

Chao.

 

Jossan dök upp på fredagskvällen med mumsigt rödvin till vårt tilltugg (chips, dipp, M&M, Maltesers, Areo och Mars-glss. Ja vi slog på stort). Vi hade en mysig kväll med The Killers och massa tjejsnack som bara två brudar från Nässjö kan ha. Vi somnade tidigt men nöjt av 11 timmars härlig sömn. Det blev en lugn lördag med lite shopping i Clapham framåt eftermiddagen innan vi köpte på oss tacoingredienser, rosé och åkte hem till Jossans nya bohemiska boning i Kensal Rise (Drygt en timmes kollektivtraffik norrut från Wimbledon). Tacosen la sig med kärlek i magen och vi åkte till Angel för en kväll på vår favorit indieklubb Propaganda. En lokal pub bjöd på trevligt sällskap och god dryck. Lite nya tjejer dök upp som var superhärliga, Linnea och Olivia som jag lärde känna förra helgen slöt sig till gruppen och mina fina UppsalaJohanna som bor i Angel drog sig från plugget för att få dansa av sig. Och dansa av oss var vad vi gjorde. Från kl 23.30-03.30 dansade vi. Club de Fromage bjöd på den bästa 80 och 90talsmusiken blandat mid indiehits. Mamma Mia var det redigt drag i. Abba slår allt. Vi dansade till svetten inte vill sluta produceras och klockan blev på tok för mycket. Kebab-Klassiker efteråt ledde till en trevlig pratstund med två engelsmän, varav en från Wimbledon och en hade just haft ett gig med sin akustiska gitarr. Jag väntar på att musik ska skickas till mig från honom. Vid halv 6 var jag hemma och innan klockan hann slå sex slag somnade jag tungt.

 

Söndagen har varit 4,5 timmars sömn. Ikea med underbara Michaela. Vi gjorde något vi inte fick. VI ÅKTE KUNDVAGN. Kände mig som 5 år igen. Köttbullar åts. Ljus, godis, lingonsylt, korv och en vacker röd ros inhandlades. Vi skrattade. Vi hade en mysig söndag. På spårvagnen hem bara väntade vi på att en kontrollant skulle ta fast Michaela för hennes tjuvåkande, men även om de upprepade straffen lite väl många gången i högtalarna, just bara för att, så kom hon hem välbehållen. Sicken dag.

 

Nu har jag just ätit Lamm-Söndags-Middag med familjen. Det blev party med glowsticks (lys-stickor?) och Thriller! Väldigt trevligt och gemytligt. Dock fick jag reda på att det var Per, den godisgrisen, som käkat upp mina Mars-glassar!!!!!

 

Nu ska jag titta lite serier och förhoppningsvis en film innan jag äntligen ska få somna in igen. 

 

 

 

 

 

 

'

 

Jag är en dålig bloggare! Unnskyld som vi säger på norsk.

 

Här är det kallt. Kallt som i norden. Bokstavligt talat. Det ligger en liten bit nedanför minusstrecket och staden är råkall. Men idag sken solen och jag var riktigt lycklig. "Jag är lyckligare nu" som Linnea Henriksson sjungit hela sommaren på radion.

 

Veckan har rullat på. Tisdagen var hemlängtan här och hälsade på. Och på kvällen ställde Julia in vår kaffe-get--together som jag verkligen ahde sett fram emot. Så det kändes tungt. 

 

Igår hade jag vattegympa med gaymannen! Han har äntligen återvänt efter ett alldeles för långt jullov. Solariebrännan satt där den skulle och hans feminina rörelser välkomnades varmt av alla. De låtarna han bjöd på fastställde verkligen hans gay-ism. Jag menar "It's raining men", Venus Breeze-låten och "You raise me up" kan bara syfta på en sak. Det var kul som sjuttsingen och han väljer alltid med som måltavla "Come on! Faster! MORE!". Vi gillar varann. På kvällen hade jag bestämt med Sara, den nya aupairen i Idas familj för att ta en öl (Ja, släkten, jag syndar mitt i veckorna.) Men så ställde hon också in. Då blev jag riktigt deppig. Tryckte i mig så många chokladbollar det bara gick. För på morgonen hade jag haft vattengympa, så det var nästan okej. Kylan ute fick mig att tveka men jag åkte till Svenska Kyrkans mingelkväll. Min finaste Josefin gorde mig glad bara genom att gå sin vanliga, lite hoppiga gångstil på gatan, rakt förbi mig. Klassiker. Vi välkomnades med rödvin och svenska chips och ostbågar. När jag tittade ut över den svenska folksamlingen insåg jag hur många jag faktiskt kände av dom. En underbar känsla om att jag faktiskt passar in och har etablerat mig bra smög sig fram i kroppen. Kvällen ledde till den svenska krogen där vi delade Ayia Napa-minnen men Sara(Smålänning!! eller rättare sagt Kalmarit...)) och Michaela från Clapham/Tooting. Då puben klocka för "Sista Beställningen" ringdes förstod vi att klockan var mycket och jag tog tuben hem. Somnade nöjd och belåten.

 

Idag har det varit kyligt igen. Vaknade och insåg att jag fortfarande sov i fårskinnstofflor, täcke och filt! har aldrig hänt innan. brukar vara rena batun här. Men icke nu. Solens strålar bar mig iväg till stationen där jag mötte upp Cecila och vi tog en tur genom och runt Wimbledon i solskenet så hon skulle få en bild av hela stället. Min egna lilla Londondel. Det var skönt med en promenad eftersom jag skippade träningen idag och även kommer göra det imorgon. Vi gick hem och komponerade en pastasallad och jag köpte självklart skagenröran som Michaela och jag hittade för någon vecka sen. Underbart ljuvlig. Vitlöksbröd gjordes (vilket gör att jag fortfarande inte ens kan stå ut med min egen andedräkt) och vi åt som bara den. Mitt i allt kom Per hem från New York. Lagom trött av en kempelång flygresa samt jetlag. Cecilia och jag hade i alla fall alldeles för trevligt så tiden rann iväg snabbare än någonsin. Vi sa hejdå och jag kutade iväg för att hämta upp de tre små trollen. Återigen somnade Liv inte i vagnen så vid klockan 6 idag däckade hon nästan av trötthet. Efter en skogstur på dagis i slutet av veckan är det klart man är trött som 3åring. När hon kom hem ville hon ha sommar, så hon drog fram flipflopsen. Söta lilla Liv. Barnen komponerade överraskinings-te-party för pappan och jag gjorde Kyckling Tacos. Alla åt. Sen helt plötsligt sprang Per iväg på fotboll. Vilken normal människa reser från New York till London, sover 4 timmar och går sen och spelar fotboll? Duracell-kanin. 

Barnen har somnat och gissa vad jag har gjort ikväll? Bokat flygbiljetter till Sverige vecka 8! Jag är nämligen ledig då och passande nog fyller älskade lilla mamma 45 år just då. Då blir det hem och fira.

Imorgon ska jag till Ikea med Michaela och köpta Lingonsylt till min havregrynsgröt somjag äter varje dag. Det är  definitivt inte samma sak att äta med jordgubbssylt. Sen ska det bli lite lunch där också. Bada med barnen, Burger King och sen kommer Josefin! Filmkväll med vin, chips och Choklad!! Om snöstormen, som ska ta över staden imorgon inte härjar allt förmycket är tanken att vi på lördag ska gå hela PortoBelloRoad Marknaden i Notting Hill, hem till Jossan, för hon bor i slutet på den! På kvällen ska vi till saknade klubben Propaganda!

 

Klockan 08.04

-Knack Knack-

Jag drar ut öronpropparna och ser med mina gryniga ögon Freyia hoppandes i dörröppningen

"Amanda, it is a little bit snow outside!!!!!!". Så glad man kan bli för lite vattenkristaller. Dock smälte dessa innan jag han vakna på riktigt 1,5 timmar senare. Men jag fick allt se snön vid 08.04.

 

Söndagen var en fet sovmorgon fram till 14 då Michaela och jag åkte mot aupairträffen som hölls vid Southbank. Vi blev sittandes, hela buten på ca 40-50tjejer (ingen av de manliga aupairerna dök upp), på ett gemytligt café/restaurang precis intill Themsen och Millenium Bridge eller som jag då säger Harry Potter-bron! Josefin Edenborg fick sig en välförtjänt välkomstkram av gamla Buckhult (dvs. Moí) och sen pratades det hela fikastunden. Vår au-pair-urmoder, Marie, som har hand om hela Swedish Connection gjorde mig väl till mods när hon berättade att många gamla aupairer gärna kommer tillbaka och jobbar över somrarna. När jag berättade detta för Jeanne, blev hon så lycklig. "Jag visste väl att det var bra att jag rådfrågade dig Amanda", fick jag höra imorse. Dock på Amerikanska. Slutet av söndagen forsatte med att vi självklart gick över Harry Potter bron, varför skulle vi inte liksom? Igor, jag lovar dig, det gick bra. Michaela och jag drog oss tillbaka till vårt trygga Wimbledon och efter massvis med felaktiga restauranger (söndagar är fruktansvärda i detta land. Allt är stängt.) fick vi tillslut i oss Spagetti och Köttfärssås med vitlöksbröd. Det var riktigt gott. En maträtt jag verkligen har saknat! På kvällen skypeade jag med världens bästa Frida som bodde här i höstas. Skånestämman satt där den skulle. Och kan jag bli mer avundsjuk på henne? Jag vill också resa runt i asien i 2 månader och få en lägenhet i Stockholm bara sådär. Vissa har det bra.

 

Idag, efter att snön övergått till regn intog jag återigen badbassängen på Nuffield Health för ett Aqua-pass som det kallas för. Vanlig hederlig vattengympa är vad jag säger. När man känner träningsvärk i magen efteråt, då står det rätt till! Ingen rast och ingen vila idag inte. Letat bikini, som är väldigt otacksamt att leta efter på vintern, postat brev (En viss kusin kommer bli glad där hemma), städat och damsugit mitt rum och för en gångs skull strukit. Hemskaste stunden idag inträffade sedan. I snöblandat regn fick jag vandra i 1,5timmar för att samla in alla barnen i mitt fång. Jackan har fortfarande inte torkat. Torbjörn hade med sin 5e flickvän hem och jag gjorde köttbullar och spagetti som barnen älskade för mycket. De åt mer än mig. Efter jobbet hade regnmolnen lättat och jag gick hem till Michaela, hennes rum är litet. riktigt litet och inte en enda garderob. Jag hade fått krupp. Men hennes säng var som att sätta sig i himmelriket. Gudomligt skön. Sötnosen hade köpt Chai Latte pulver till mig. Guld värt. Vi tog en lång promenad och lyckades på något vänster gå enda när till Morden, slutstationen för tunnelbanan på Northen Line. Vi visste knappt hur vi kom dit och ännu mindre hem. Men vi lirkade oss in på lite gator, bland rävar och återvändsgränder. Men hem kom vi.

 

Hoppas vädret är bättre i morgon och inte så förbaskat kallt! Väderrapporterna säger dock emot mig. 

Nu ska jag sova. Puss

 

Lördagen började med att jag drabbades av en sån förfärlig hemlängtan, så som det var i början när jag flyttade hit. Jag försökte tänka på annat men det är svårt när man väl är inne i sin lilla tycka-synd-om-sig-själv-bubbla. Efter en lång brottning med min inre tråkigt ledsna Amanda tog jag bussen till Tooting och strosade lite på Primark och Poundland. Matesers<3 Köpte bara ett par iphone-vantar. Tuben tog mig vidare till Clapham Common där jag fick vänta en evighet, på Michela (en annan Michaela) och sedan gick vi och tog en sen lunch på ett supergott burgarställe, där de smakade hemgjort grillade och vi tog en grillad majskolv istället för pommes! Sen åkte jag hem och tyckte synd om mig själv igen. (Nu i efterhand känns det här så otroligt mesigt) Tittade lite TrueBlood, jag är verkligen fast i serien igen. Och med mina nya högtalare är det kul att titta på film på min laptop. Tack Freddan och Ulle. 

 

Fixade, sminkade, hårsprayade och åkte vid sjutiden mot Clapham igen där jag skulle träffa Cecilia, som jag lärde känna i Luciatåget, Sandra som jag jobbade med i Svenska Kyrkan och deras polare för en skaldjurskväll. Jag har märkt att jag inte riktigt har varit mig själv sedan jag kom tillbaka hit. Jag hade inte koll på något. Inte ens Cecilias nummer. Det är inte likt mig. Men allt löste sig och vi satt på en superbra restaurang på Clapham Hight Street som heter Belbo, om jag inte missminner mig,och samma kedja har även en större servering i Covent Garden, men det var fullbokat där. Jag hade bestämt mig för att beställa hummer. Men icke sa nicke. Det jag trodde var hummer var Musslor med hummersås. Istället tog jag en gryta (trodde jag) med musslor, jätteräkor (det var bara 3 så miljön förstördes inte så mycket), lax, potatis och bläckfisk. När fatet kommer in är det typ bara musslor och jag blev så besviken. För det första, för att jag aldrig har ätit musslor och för det andra, jag hade förväntat mig något helt annat. Men jag högg in och det var såå gott! Alla härligheter var kokta i en öl-vin-grädd-lök sås som var krämig och magisk. Sedan helt plötsligt säger någon vid bordet. "Aaa, vad är det som sticker upp i Amandas mat?". Där ligger in liten 10armad bläckfisk på drygt 5 cm. Slimig och äcklig och oätbar såg den ut. Cecilia mitt emot mig, modig kvinna, tar tag i bläckfisken och just som hon tänker äta den, stirrar hon rakt in i inälvorna där huvuder är avhuggt, skriker till och slänger tillbaka bläckfisken i min såsskål med en SPLASH. Servitriser ser allt och blir lika skrattchockad som vi andra. Helt galet!! Jag fick lite sky här och var, men det var det värt! 3 av de andra tog varsitt kilo musslor, en vegitarisk pasta och en krabb-sallad. Efter maten kommer servitriser in med en träplanka med 6 små shotglas på. Med olika innehåll i alla. hon säger, vad vi tror är "Non-alcoholic". Alla tar den och vi kommer överens om att det var den starkaste ickealkoholiga drycken vi någonsin smakat. När Servitrisen passerar igen frågar vi och hon blir åter igen chockad och förklarar att hon sa "All-alcoholic" och blir jätterädd att någon av oss inte fick dricka. Flera missförstånd ledde i alla fall till en bra kväll. hela middagen för mig gick bara på 22 pund och jag fick smaka alla havets härligheter samt en halv flaska rött! Dit ska jag lätt igen. 

 

Efteråt gick vi till Underdog. 21årsgräns. Blir nekade och då säger vi att vi ska åka till Clapham Junction istället, där ett annat Underdog finns. Men en man hör oss och förklarar att de har fått lägga ner. Sedan huxflux visar det sig att detta är managern och för att bespara oss resan släpper han in oss! Vi dansade till alla låtar som finns (nästan) och hade superkul. Vid halv två tide drog jag mig hemmåt och sängen var riktigt skön att äntligen få trilla ner i. 

 

Snart ska jag iväg på aupairmöte i Southbank där vi har utsikt över Themsen och London Bridge. Det blir... fika för vi är bara svenskar, och vad är mer svenskt? Och jag får äntligen träffa min fantastiska Jossan! Som jag har saknat henne.

 

Nyss hemkommen från en mycket fin biovisning av Les Miserables. Tyvärr hade de valt män utan vidare sångröst i huvudrollerna och det kanske var lite synd eftersom filmen bara bestod av sång... Men den var bra och otroligt sevärd. Innan dess gick Maja, Johanna, Michaela och jag och tog en god hallondrink på baren under bion. Fullt där inne. Vi satt ute. Lite kallt...

 

Klockan 00.00 såg nämligen biltaken i Wimbledon ut såhär...

Jag måste börja komma igång med bloggandet igen såhär efter slappars mest slappiga jullov någonsin. Efter en vecka hemma kom jag på att jag inte hade rört mig ur sängen mer än toabesök och matintag. Låter ganska miserabelt och deprimerande men ack som jag njöt. Som jag har nämt innan, den totala motsatsen till mitt liv här i London. 

 

Gårdagen var var den tuffaste av de få dagar som passerat sedan jag återvände. (Formuleringen får visst det att låta som att jag rymde...) Lite hemlängtan spökade bakom varje krön och trots att jag tog en rejäl sovmorgon och var utvilad var det allmänt tungt att ta sig för saker. Michaela och jag deppade, tröstade och uppmuntrade varande hela förmiddagen och nog spred sig ett stort leende på läpparna när man lyckades samla på sig ett par riktigt läckra (jag har fått flera påpekningar om att jag har förändrat mitt vokabulär, vilket jag såhär nu i skrivande stund även har insett själv.) mörka jeans för ynka 30 pund. Då måste man dra lite på smilbanden. Lite barnförbjudna böcker kanske åkte ner i shoppingpåsen också, men bara kanske. 

Alla barn hämtades och räknades till fyra då även Torbjörns bästa vän (en liten, ohövlig men söt pojk) följde med hem. Han ställde riktigt korkade frågar så att till och med Freyia skrattade lite tyst i bakgrunden.

Jeanne märkte att jag var lite off och jag bad henne bara ge mig lite tid. Jag märkte att hon var lite på sin vakt resten av dagen och kollade så att jag var okej. Vi pratade lite om när jag ska åka hem för gott och personen som skulle hjälpt henne resten av sommaren har fått förhinder därför behöver jag ersättas av någon annan. Någon i Sverige som vill komma och jobba hos världen mest underbara familj i Wimbledon i mitten av Maj? (Hör av er)

 

Idag, onsdag smög sig solen fram och man blev lycklig av bara vädret. Då jag mötte Michaela idag såg hon mycket gladare ut, vilket kändes så skönt. Men jag har lärt mig att man altid behöver 2-3 veckor som omställning mellan länderna. Dagen skulle börjas med vattengympa med min favorit gay man. MEN HAN VAR INTE DÄR: Istället var det den äckliga, blonda, vältränade, nämnde jag äckliga, unga killen (som liknar en läskig alskis i Nässjö) som stod och viftade och gjorde en rent ut sagt usel lektion. Det var ingen hit. Det enda som hände under lektionen var att en kvinna i 60årsåldern, med vit, svindyr baddräkt och blonderat hår uppsatt i svinrygg och alldeles för mycket smink, fick damp på en simmare som råkade skvätta 3ml vatten på hennes hår. Hon dränkte honom genom att skvätta vatten. Seriöst. Vilken tant. 

Efter fiaskot träffade jag Michaela och vi utökade pastasalladlunchen som jag tillverkat här hemma med lite skagenröra och en färsk baguette. Det var en supermysig och smarrig lunch må jag säga. Sen tittade vi på Vingar av glas. Tänk att det är så pass många som har missat denna pärla av svenska klassiker. Alexander Skarsgård gör sig alltid bra framför kameran.

 

Jag hämtade upp mina barn. Dvs Jeannes biologiska barn. Jag har inte fått egna barn, som Tilda tror. Torbjörn och Freyia och jag snackade mer än vanligt vägen hem och sen gav jag dem lite nyttigt fruktmellanmål vilket de har börjat acceptera tillslut. Men det plundrade pepparkakshuset kanske inte var det nyttigaste jag tillät dem äta av idag. När Liv kom hem från simningen var även hon mysigare än vanligt. Barnen fick nuggets till deras förtjusning. Jag lyckades laga en riktigt god kyckling med creme fraishe, ost, buljong och vitlök. Jeanne nickade godkännande mot mig när hon smakade (och hon är ursprungligen kock, så jag kände mig allt lite stolt).

Stortjejen hade sin första gymnastiklektion med nya gruppen idag så jag la Liv, som däckade redan halv 7 och lästa hela Lejonkungen boken för Torbjörn, vilket tog en halvtimma, men det var mysigt. Killen gav mig 3 spontankramar under dagen och han var även upphovsmakaren till gruppkramen som skedde i köket efter maten med barnen, mig och Jeanne. Han har väldigt mycket kärlek, den pojken. 

 

Innan skypeade jag med världens finaste Ida och vi lyckades babbla i över en timme. Det kändes som att hon satt här hos mig i London, en underbar känsla. Saknar denna tjej väldigt mycket. Även Frida som åkte hem i November spökar i mina tankar, varför ska alla bara ta och dra hem innan jag ska det? Michaela om du åker hem, då du!

Kvällen var meningen att användas till att leta utbildningar till hösten men det hanns inte med mellan barnsövande, skype och bloggande. 

Imorgon hoppas jag på sol igen. Jeanne nämnade att vädret troligtvis ska börja kyla av och kanske, om vädergudarna är på min sida, kan resultera i lite snö till slutet av helgen. 

 

Jag lever och mår bra!

 

Igår var dagen D. Dagen då jag återvände till London för min sista au-pair-period som varar till den 1a Juni, jag kommer inte se Sverige förrän om 5 månader. Den goda nyheten är att familj inkl. moster m. familj kommer hit över min födelsedag i April. jippi. Mina aupair-barn och speciellt Freyia blev spänd och glad när jag sa att min kusin som är lika gammal som hon kommer hit.

 

Hela familjen skjutsade mig till Landvetter. Stannade till för en riktigt smarrig ExpressLunch på Jensens Böfhus i Borås och den steken tillsammans med sås var inte att leka med! Väl på flygplatsen stod min hejdåkommitté och vinkade enda tills jag kom igenom säkerhetskontrollen. Nog fällde jag en tår eller två. Vi blev sent insläppta på planet och när jag sitter fastspänd, dags för avfärd, och instängd i den klaustrofobiska flygmackapären säger de att vi inte får vara i luften förrän om 57minuter på grund av dimman över London. Min panik växte sig ganska stor. I alla fall, när vi väl var framme i London, landade vi ändå bara en halvtimma sent. Men sen kom bagaget. *nnu en outhärdlig 30minuters väntan, stirrandes på ett orörligt rullband. Min taxi fick stå och vänta i 1,5timmar. Tack min snälla Londonfamilj som betalde för denna trevliga taximan. Han räddade hela min resa. Thank you Joe. Kan nämna att av vad jag hörde kostade taxiresan i klass med vad min flygbiljett gjorde...

Då Jeanne öppnar dörren ser jag barnen rusa ner för trappen och barfota i pyjamas springer du ut på den våta trappan och kramar mig och ropar med lättnad "Åhh, Amanda, your home!". Jag blev riktigt rörd. Det var inte något jag hade förväntat mig! Det kändes helt underbart. 

 

Min första arbetsdag har gått riktigt bra. Jobbade en timme på morgonen med att ta Liv till Norska Skolan och det var lyckligtvis inga protester från lilla Livs sida. Men ack så otränad jag har blivit över julen. Från att i London ha gått  minst 2 timmar om dagen till Sverige, 15 minuter hundpromenad och julmat tillbaka till över 2 timmar promenad, det känns i benen. Gymmet var sig likt. Tjejen som delar ut handdukar frågade till och med om jag skulle göra vattengympa. Instuktören frågade hur mitt lov var. Och även i bokhandeln kände de igen mig som "the Fantasy"-girl. Haha, kändis i Wimbledon. Känns fantastiskt. Här är allt sig likt. Dock har en sak förbättrats. Genvägen till stan har fått vackra och vällysande lampor. Nu behöver jag inte längra vara rädd för de mörka hörnen i gången, för de existerar inte längre. 

Eftermiddagen fortsatte som vanligt och jag kramade alla barnen när de kom springade till mig vilket de verkade uppskatta! Så söta. Och jag kände själv hur glad jag blev över att se dom. 

Lite TV och lite mat senare övertalade jag barnen att leka fågel-fisk-eller-mitt-emellan. De tyckte det var väldigt roligt och spännande- Helt plötsligt mitt i släcker de lampan och börjar rota i sin grejer och Freyia förklarar "Vi trodde att du skulle komma hem dagen efter jul och då övade vi in en sång". Liv med en Rosa Elgitarr. Torbjörn med "trummor" och Freyia med mikrofon. Tillsammans körde de en underbar "Welcome Back Amanda, We Missed You"-Egenkomponerad Sång av Freyia med gitarr och trummor och trumsolo till. Det var så fint av dom. De har verkligen saknat mig. Jag hade inte förstått det. Efteråt kom även Torbjörn in till mig och sjöng "We missed you a merry christmas". 

 

Jag avslutade kvällen med Mat, Wetherspoons och min fina Michaela. Vi wimbledonare måste  hålla ihop och lindra varandras hemlängtan. Och det kan jag säga, att det gör jag så gärna. Hon är riktigt fin den tjejen!!

 

 

Michaela :*

Ännu en jul har skyndats förbi och vi i Buckhult vi bara stånkar och står i.

Ingen rast och ingen vila, ropar dom och jag får ila!

Näst sista natten kom hit alldeles för fort och nu på söndag åker jag återigen bort.

Till magins och majonäsens land återvänder jag om timmarna få

1 Juni tar allt slut och och jag tänker stanna i Sverige då.

Inte visste jag att familj och vänner kunde utstrålade sån saknad

Det lär jag få känna på igen på måndag när jag är vaknad. 

Tillbaks på jobbet i en stad med visdom och där allt kan hända

Undra vad det här året har att ge, kommer livet vända?

 

Min väska är nu halvt packad och när jag insåg att den redan vägde på tok för mycket fick jag lite panik. Hur ska jag få hem allt i sommar? Familjen Tennbo mailade och pappan åker till New York imorgon och barnen har fullt upp med kalas hela söndagen. Så nu står jag där på flygplatsen med en enorm resväska och måste ta kollektiv traffik till Wimbledon. Jippi. efter en lång resdag är man inte så pigg på att trängas på en buss eller tunnelbanan. Men Per (pappan i familjen. Det var länge sen jag skrev och jag vet inte om ni läsare kommer ihåg vilka alla är) och jag har blivit riktigt bra polare och sent på kvällen fick jag nu ett mail att Per ska boka en taxi till mig istället. Sicken lättnad. Tänk att jag ska få vandra ut på Heathrow och ha en skyllt med mitt namn väntades på mig. Känns superlyxigt. När jag berättar detta för mamma imorgonbitti kommer hon spänna lite på munnen och säga att de fjäskar för mig. Jag kommer sakna dig också mamma, det är liksom ömsesidigt!

 

Ikväll hade vi en sista måltid med gänget. Alla var där. Linn. Igor. Ian. Kim. Jag. Även om vi inte har träffats jättemycket under lovet kommer jag ändå sakna att ha dom där till hands. Känslan som befinner sig i kroppen när jag tänker på att jag inte kommer se dom förrän i Juni igen är konstig och obehaglig. Vi hade en underbart mysig och trevlig middag på Italienare & en Grek i Nässjö. 

 

 

 

Eftersom snön är borta och jag har degat runt i Buckhult i en vecka utan något att göra är det nog dax att åka tillbaka till London nu!

 

En vår fylld med Paris, Musikaler, Konserter, Nya människor universitetsansökning och fylla 20år!!!!