Nu säger jag ett sista "Hej Bloggen". Återvänd ifrån London innebär: Inget mer bloggande.

 

Planet landade igår i Sverige mitt i solnedgången och det var den vackraste stunden jag upplevt på länge. Någon form av lättnad pustades ut när flygplanshjulen blev ett med marken. Känslan av avslut blev starkare; Londonäventyret är faktiskt slut! Innan jag hann fram till passkontrollen var Michaela i andra ändan av luren och hälsade mig välkommen hem. Jag saknar min Londonkvinna! Väskorna tog lång till på sig och ca 45 minuter efter utsatt landningstid körde jag vagnen med alla väskor mot ankomsthallen och där stod de. Mina 3 otroligt långa och utstickande fammiljemedlemmar! Pappa med en utvecklad svervett i handen med texten "AMANDA", mamma med iphonekameran i högsta hugg och mina 198cm långa lillebror med världens största smile på läpparna. Det var ren lycka som for genom mig när jag såg dem! De har ingen aning om hur efterlängtade de varit. Fotografier togs på mig som packåsna och sedan blev det kramkalas! Vädret jag möttes av var en värmepust och blå himmel, det kändes fantastiskt underbart! Kebabpizzorna stod redo i bilen och vi käkade glupskt dessa på närmaste rastplats, där vi självklart blev invaderade av myggor och myror. Men gott var det. 

 

Min kropp slappnade av så fort jag var i familjens sällskap och bilresan hem gick aningen för lugnt med Leffe framför ratten "Amanda, det är blåljus överallt här!" var hans ursäkt. I Nässjö svängde vi förbi Ian, Amanda och Lisen och jag fick två snabba hej- och hejdå kramar av Ian som nu kommer överge mig, nu när jag äntligen är tillbaka, för att flytta till Göteborg. Det var mysigt att träffa dem även om det var ytterst kort. Väl framme i Buckhult var allt sig likt. Den självgående gräsklipparen också kallad "Geten" var i farten, huset såg lika vackert rött ut som alltid och Taxen Selma sprang fortare ut ur hundgården än benen kunde bära henne! Och hur fort kan en hund vifta på svansen egentligen? Jag var intressant i ungefär en minut sedan övergav Selma mig och sprang till pappa, som alltid. Ingen förändring där inte. 

 

Efter midnatt skålade vi i mousserande vin med tända ljus på vår inglasade altan och jag fick i mig lite svenska chips och karamellkungen. Ett oerhört mysigt välkomnade hem till Buckhult! När alla höll på att somna i sina stolar gav vi upp och min säng var skönare än den någonsin varit förut! Nya lakan gjorde inte saken sämre heller. 

 

Söndagsmorgonen bestod av förmiddagsfrukost på altanen till regndropparnas smattrande mot taket och hela Buckhult lös härligt grönt. För att jag är jag började jag packa upp ur resväskorna med en gång och jag insåg lite senare under dagen, då jag hängde tvätten, att jag visst shoppat sisådär 10-15st toppar och inte 3st som jag först trott. Mitt hår slingades med hjälp av lilla mamma. Det grillades flintastek och för att göra min första dag tillbaka helt rätt körde jag Fyrhjuling (alldeles för fort så klart!!) till den nybyggda jaktstugan. På kvällen skulle Albert och jag ut och köra bil ner till Farmor och jag kan erkänna att jag var osäker på vilken sida om vägen jag skulle köra på! London har varit och spökat inne i min hjärna. Men ganska snart var jag tillbaka i rutinen. Vi avslutade kvällen med rabarberpaj och jag känner mig nu som en sann Buckhultare igen!

 

Framöver ska jag njuta av livet och alla underbara människor som finns i det, innan jag till hösten ska flytta till Uppsala! Detta är mitt abslut sista inlägg i den här bloggen om min aupairtid i London 2012/2013. Sammanlagt blev det alltså 259 dagar hos familjen Tennebo i Wimbledon, 259 omtumlande, fantastiska och oslagbara dagar som jag aldrig kommer att glömma!

 

Alla mina vackra vänner som jag fått i London, jag hoppas vi ses igen!

 

Jag vill även säga Tack till alla er tappra läsare! Det betyder mycket att ni följ min 9-månaders resa i britternas land och trots att det nu är slut på just den här bloggen så ska jag ut på nya äventyr, det lovar jag er!

 

Nu sitter jag här på Heathrow. Efter 259 dagar är det dax att lämna allt det här underbara. London kommer aldrig upplevas på samma sätt igen men åh vad jag ska komma tillbaka. 

 

Imorse vaknade jag tidigt och smet ner till köket för att säga hejdå till Jeanne innan hon åkte och jobbade. Då jag kom ner sa hon "Attans, jag som hade tänkt smita härifrån innan du kom ner- jag hatar avsked!" Men jag fick mig några kramar och fina lovord innan hon skickade upp mig för hon ville inte börja gråta!

 

Då jag kom upp till rummet igen säger Freyia "Kom du inte hem förrän nu??". Haha. Sedan kunde jag inte sova mer så istället vaknade Liv också till liv (jag hade inte planerat en ordvits där) och vi kröp ner i min säng och tittade på Alladin hela morgonen. Efter frukosten var det dax för packning och Freyia sa gång på gång hur mycket hon kommer sakna mig. Vi tittade igenom min dator efter bilder på barnen och jag skickade dessa på ett mail till henne: "Amanda, nu får du sluta skicka bilder, annars kommer jag sakna dig för mycket!". Hur gullig är inte denna tjej? Resten av förmiddagen år vi smälta malteasers och tog massa fina bilder med barnen! Torbjörn kramade mig gång på gång, framförallt min rumpa som han är besatt av och Liv sa för första gången "I love you Amanda"! Det gjorde ont i hjärtat när vi åkte från huset. Nummer 13 har varit mitt hem så länge nu. På något sätt kände jag mig ändå redo. Jag trodde det skulle vara svårare. Dock var jag ganska känslokall när jag flyttade hit också så det tar nog några dagar innan jag börjar sakna allt som har med London att göra!

 

Väl framme på Heathrow kramade jag Per hejdå. Alla barnen fick varsin lång kram och det gick smärtfritt. Sedan sa Per sånna fina ord till mig att jag nästan började gråta så jag vinkade farväl och vandrade raskt iväg. Påvägen kom en tår eller två. Vid bagage droppet checkade jag in mina 2 väskor och gitarr! Det kändes väldigt slutgiltigt när jag såg väskorna rulla iväg på rullbandet.

 

För någon timma sedan köpte jag mig en Marc Jacobs parfym Sommar Edition som jag tycker jag har gjort mig förtjänt av och nu sitter jag här och väntar på att Gaten ska öppna för planet som ska ta mig till Göteborg. Solen lyser lagom mycket och det är en parfekt dag att ta farväl av underbara, oslagbara London.

 

Bortsett från all saknad jag kommer få ustå ska det bli skönt att få komma hem och se så att allt och alla lever! Lillebror, mamma och pappa (och förhoppningsvis en kebabpizza från Nässjö) kommer vänta på mig på Landvetter vid nio-tiden ikväll!

 

Nu ska jag snart ta mitt pick och pack mot toaletterna en sista gång innan jag ska boarda planet!

 

Ta det lugnt alla älsklingar!

Jag ska försöka skriva ett slutligt inlägg till denna blogg under helgen!

 

Herregud.

 

Sista kvällen i London är nu nästan över.

 

Vad ska jag säga?

 

Jag kommer sakna allt det här så otroligt ofattbart jobbigt mycket! Detta är det mest underbara jag har varit med om! Jag hade inte en tanke på att jag skulle kunna hitta så fina människor här, människor som kommer vara vänner för livet. Och mina barn. Det kommer göra ont varje gång jag tänker på att jag inte kan träffa dom!

 

Torbjörn och Freyia har varit lediga idag och imorse följde vi Liv till Barnehagen, sista gången för min del. Nina "gick bredvid" mig och jag försöker pumpa henne med information om allt hon kan tänkas behöva veta! det var molnigt och vi gick raskt hem sedan.

 

Barnen var förtjänta av Wii resten av dagen och Nina och jag gick igenom saker som bara aupairer behöver veta och kunna! En stund efter lunch sken det upp och helt plötsligt hade 11 grader förvandlats till 21 grader!

 

Vi gick till parken och lirade lite fotboll, Torbjörn skröt med att han skulle vara jättebra eftersom han spelat fotboll i 5 år… haha. Den lilla pojken. Sedan gick vi till Barnehagen igen, min absolut sista gång uppför den där hemska backen. Liv hämtades och jag gav en kram hejdå till lärarna jag varit närmast Svenska Marina och Irländska Bernadette: ”You are a smashing girl Amanda!”. Jag kommer till och med sakna dem , för de har stöttat mig varje dag! Barnen och vi hade tagit med oss picknick och i brist på skugga satte vi oss mitt i backen på trottoaren under ett träd och började kalasa på allt gottigt jag packat ner! Efteråt gick vi och simmade trots att det inte var några simlektioner och här sa jag även hejdå till gymmet och den trevligaste tjejen som brukar vara i receptionen var äntligen där igen. Henne gillar jag. Eftersom det var min sista dag slapp vi betala för barnen! Det var en mysig badstund men sen var det lite sorgligt att säga hejdå till gymmet. Lokalen där jag spenderat så stor del av min lediga tid!

 

McDonalds var självklart nästa stopp och sedan gick vi hem. Barnen var trötta som bara den och blev soffpotatisar framför en film resten av kvällen ackompanjerat av popcorn, naturligtvis. Inget fredagsmys utan popcorn i familjen Tennebo!

 

Vid sju slutade vi och Nina och jag gjorde oss fina, det var varmt nog för långklänning, och gick ut för drinkar och öl. Mina sista i London! Alla rooftops var naturligtvis så överfulla att det inte gick att se slutet på balkongerna men vi fann några mysiga ställen i alla fall! Efter allt prat mellan himmel och jord och två dagar med Nina känns det säkert och bra att lämna över mina tre små änglar till henne! En brud med krut ifrån Köping!

 

Nu ska jag för sista gången somna i London. Imorgon åker jag hem. Lycka blandat med tårar-på-gång är vad som bubblar i min kropp just nu!

 

God natt alla trogna bloggläsare!

 

Puss /Buckhult!

 

 

 

Hej bloggen,

 

det kommer jag bara kunna säga 3 gånger till; om jag nu bloggar varje resterande dag av min Londonvistelse.

 

Nu är det vårregn här som bara den - alla andra år har det tydligen varit sommar vid det här laget, men icke när lilla Buckhult är i London. Dagen har trots allt varit bra och lugn. Jag tog hand om Liv på morgonkvisten och hon var gulligare än någonsin. Jeanne hade igår funnit två (helt fungerande) heliumballonger från Disneyland, Paris, fastknutna vid en soptunna i Waterloo och tog med dem hem som en överraskning till Liv. Så dessa visade det lilla lockhåriga monstret självklart upp för mig imorse! Vi lyssnade på popmusik och diggade järnet. Min sista morgon ensam med henne och jag känner att jag verkligen kommer sakna henne. Hon är helt annorlunda, bättre annorlunda, när man är ensam med henne och hon inte behöver fajtas om uppmärksamhet med sina syskon.

 

Resten av dagen gymmade jag för näst sista gången och nu klarar jag 5km på 28min på crosstrainern- känns bra med en förbättring för en gångs skull! Jag kommer även sakna alla snygga personliga tränare som gymmet kryllar av. Jag kommer sakna en hel del som ni förstår.

 

Liv hade playdate hos Ingrid på eftermiddagen så istället flyttade jag ut ur mitt rum; städade som en galning: lämnade rummet i bättre skick än det var när jag kom; självklart eftersom jag är jag. Jag sydde även en hel del som Jeanne avskyr att ta sig an själv. Hade jag inte gjort det; hade det aldrig blivit gjort! Jag är fixaren.

 

Efter att Liv blivit hemskjutsad, badad och läst godnattsaga för kom Veronica förbi för vår sista kopp te tillsammans. Tursamt nog är båda lediga imorgon och vi ska lunch på The Slug! Då måste vi säga hejdå på riktigt. När hon skulle gå hem nu ikväll blev det två kramar. 

 

Just nu är Nina, den nya aupairen, påväg hit från  flygplatsen så när jag vaknar upp imorgon får jag träffa henne. Det ska bli spännande. För just nu är jag så trött att jag kämpar med att hålla ögonen öppna. Jag får hoppas att Liv inte snarkar här inne i natt!

Imorgon kommer även Torbjörn och Freyia hem: mina sötnosar!

 

Godnatt London.

Godnatt Sverige; snart ses vi igen!

 

 

 

I söndags var det helt plötsligt varmt och soligt och till och med svettigt ute! En glad överraskning som gjorde att dagen började underbart. Per, Freyia och TB hade dragit till Mallorca när jag gick upp så det var bara Jeanne, jag och Liv kvar.

 

Jag vet hur mycket mamma Tennebo älskar att springa ute så jag erbjöd mig att stanna med Liv medan hon gick ut och sprang, eftersom Veronica ändå inte skulle komma förrän senare, och hon blev megaglad och sprang ut direkt. Under de 45minuterna tittade jag inte till Liv en enda gång, för jag hörde henne skratta innefrån TVrummet titt som tätt. Den ungen är trollbunden till TVskärmen! Själv låg jag och stekte i solen i några minuter. Det var det skönaste på länge, kan jag meddela!

 

Vid två kom Veronica i kortkorta shorts och linne- det var verkligen sommar denna dag. Vi gav oss ut på Converse jakt och Office hade vi vi letade efter. Så nu är jag ett par svarta converse rikare men också 48 pund fattigare. Fortfarande är detta otroligt mycket billigare än Sveriges 750kr. Det inhandlades även 2 flaskor vitt vin, melon som var utsökt en dag som denna och lite bröd som komliment till gårdagens överblivna pasta. Vi fick sällskap av Jeanne när vi käkade och det var en riktigt trevlig liten stund sådär på eftermiddagen.

 

Denna söndag var speciell för på måndagen var det Bank Holiday - det vill säga att alla är lediga! Detta firades genom en sista utekväll i London: först på B@1 för glassdrinkar och de sötaste bartendrarna i hela London- blev lite kär i en av dom, och avslutades på Roadhouse där vi shottade med vår favoritbartender Jason och blev bjudna på öl!  Livebandet var mer rockigt än vanligt och Jasmine och jag headbangade loss och skrek texterna. Kvällen slutade med att vi pratade med en översocial tjej som var född i Paris men uppväxt i Liverpool och hon berättade sånna fina saker om Beatles och the Cavern. Jag bara måste dit någon gång!

Tillsist; den absolut sista nattbussresan i London. (Ingen hit för den som undrar. Det är alltid hemskt att åka nattbuss när man inte har några hörlurar och kan gömma sig för världen)

 

Dock innan vi hann komma till barerna gick vi bron över Themsen från Waterloo och med våra långklänningar blev vi ganska uttittade och lite mer av vissa. En man med kamera och kamerateam kommer fram och frågar om han får fota oss! Vi blir uppställda av denna amerikanska fotograf som tydligen är bosatt i LA och de skulle göra ett bildrepotage om de olika människorna som passerar Hungerford Bridge under en dag. Det var lite märkligt men oerhört kul och dessa män trodde naturligtvis (eller önsketänkande) att vi var ett lesbiskt par "bara" för att vi hade matchande jeansjackor. Vi fick lämna vår mailadress och nu är det bara att vänta och se om några bilder ploppar in i inkorgen.

 

Igår, måndag, värkte huvudet lite men trots mina ynka 5 timmars sömn gav jag mig iväg på den sista vattengympan för min Londontid. Precis när jag gick ut genom dörren for telefonen ut fick och en "kalla kårar-kras" hördes. SKÄRMEN PÅ MIN LÅNETELEFON SPRACK. Det var droppen. Telefon nummer 3 på ett år. Det var nära till tårar men jag gick till gymmet för att avreagera mig lite. Den riktiga läraren var tillbaka vilket gav mig mer motivation. Det var ett kul men ganska jobbigt pass och efteråt så jag hejdå till henne och hon tackade för att jag varit så ihärdig! Jag vet inte vad hon heter men hon är väldigt vacker: hon ser nästan precis ut som Whitney Houston gör i Bodyguard!

 

Vid lunch kom Veronica förbi och hämtade upp sina kvarglömda saker och sedan shoppade vi loss på Boots en sista gång. Mascaran är så billig här att jag bara var tvungen att köpa med mig en hem!

Jag berättade även för Jeanne om telefonen (som förövrigt redan var halvdöd innan men nästan verar funka bättre efter att jag tappat den) och hon sa direkt "Amanda, olyckor händer!" och jag behöver inte betala för det. Denna familjen är så snäll. 

 

På eftermiddagen tog jag bussen till Kingston och träffade Julia för en sista gång. Vi tog en is/apelsin/hallon smoothie och satt i solen för att värma oss från blåsten. Hon gjorde mig genast mycket gladare och det var skönt att få träffas och säga ett litet hejdå. Jag hoppas verkligen jag får träffa henne igen.

 

Idag har jag varit ensam med Liv. Vi hade en supermysig morgon tillsammans och sen rustade vi oss för att gå ut och gå hela vägen till Barnehagen i regnet. Dropparna stod som spön i backen men jag lyckades parera paraply och vagn ganska bra! Under dagen har jag sedan gymmat och gjort klart alla mina småprojekt. Och självklart försökt packa. För imorgon flyttar jag ut ur mitt rum. Även om min säng hemma i Sverige är tusen gånger bättre så kommer jag sakna detta rum; det har varit mitt hem i över 250dagar. 

 

På kvällen lyxade Liv och jag med pannkakor och hon sa själv "Detta var världigt bra. Du lagade pannkakor och jag kollade på TV!". Haha. Ibland kan man tro att ungen är äldre än 3 år! Nu sover hon som en stock och mitt rum är nästan så tomt att det ekar. 

 

I överöverövermorgon åker jag hem!

 

 

 

Jag har pratat om att jag har gjort ett fotoalbum till familjen och det har jag också! Jag tog kort på alltingen som jag tänkte visa här. Min kamera gav dock en blixtprick i alla foton men så får ni ett hum om hur det såg ut!

 

 

 

Ännu en natt där jag bara sov 7 timmar- kan det vara så att min kropp ställt om sig och nu behöver jag inte längre 8-9timmar för att vara utvilad? Har jag faktiskt gått och blibit vuxen?

Jag tog tillfället i akt och använde min sovmorgon till att packa en av mina gigantiska resväskor full med kläder, prylar och den där satans vinterjackan som väger flera ton; men nu är mitt rum nästan tomt så nästa väska lär inte bli så full. På onsdag flyttar jag ut ur mitt rum då den nya aupairen kommer och jag ska ha sleepover med barnen de sista nätterna. Kan bli smärtsamt men jag trot mer att det kommer vara mysigt.

 

Vid halv 2 gick jag för att möta Veronica i Raynes Park och upptäckte att vi hade sol! Och det var varmt! Så trots joggingskornas lufthål var det varmare än vanligt i denna kalla stad. Vi vandrade och vandrade tills vi fann oss i utkanten av Kingston på en privatväg där massa fina hus skymtades. Ett hus hade en sån stor kristallkrona i hallaen att den räckte två våningar i höjd! Det är alltid kul att sukta efter rikedom... Väl inne i staden (en stund efter klockan tre) letade vi febrilt efter converse men insåg snabbt att det var billigare i Wimbledon. Istället köptes glassdrinkar på Starbucks och på primark handlade jag en finfin present till min underbara lilla kusin som fyller 8 år dagen då jag flyttar hem! Veronica visade mig att Themsen rinner hela vägen genom Kingston och det avr så vackert. Fick riktiga sommarkänslor när vi passerade de ölfyllda uteserveringarna. 

 

Bussen till Tesco medgav matinköp till kvällens pasta och när vi sedan kom hem upptäckte vi till vår lycka att Veros familj inte var hemma. Vi trollade i köket och vipps fanns en underbar pastarätt upplagd på två fat. (min mobil dog just då jag skulle till att ta kort så sorry- ingen bild) Resten av kvällen åt vi ännu mer Doritos chips och tittade på Bodyguard med fantastiska Whitney Houston. 

 

Eftersom kvällen var ljum bestämde jag mig för att vandra hemmåt. Och skinnhandskarna jag tagit på mig togs snabbt av- här behövdes inga handskar inte. Det var tillräckligt varmt ändå.

 

Imorgon ska vi ha vår sista utekväll i London innan vi åker hem för gott.

Jag börjar verkligen inse att jag ska flytta nu.

 

 

Fredagen den 25 maj har varit lugna gatan hela dagen. Jag skulle ha börjat packa men det var skönare att slappa bort dagen. Kan hända att det fanns lite huvudvärk efter gårdagen.

 

Vid halv ett tiden åt jag frukost, eller lunch eller vad man nu ska kalla det och där på bänken ligger min lön:

Och jag brukar få 90£.
På en lapp står det att jag fått 50£ för 5 gitarrlektion, det vill säga 10 pund per lektion.
Och sen fick jag lite extra betalt för övertid och annat. Så nu är jag rik! Jag firade detta genom att köpa nya hörlurar (ja mina hörlurar jag köpte i februari är redan sönder- sprängd vänsterlur) och choklad!

 

Vid 5tiden kom Veronica som behövde akutladda sin telefon. Vi gjorde bakpotatis med vitlökssmör och bacon. Gott som vanligt. Efter klockan sex kom barnen hem och direkt hör jag Torbjörn överlycklig från sitt rum. "Tack Amanda!!" Jeanne ropar från nedervåningen "vad har du fått?" och Torbjörn svarar glatt "En kartong. Jag hade nämligen ställt en lite större kartong, som jag fått Amazonprodukter levererade i, i hans rum eftersom jag vet hur mycket han älskar att leka med just kartonger. Han är jättekonstig men man kan inget annat än älska honom!

 

Resten av kvällen har vi spenderat på Odeon Theatre med en biovisning av the Great Gatsby. Helt fantastikt gjord med coola effekter. Levde upp till förväntningarna från boken! Dock är det som många vet, en väldigt tragisk historia. Leonardo DiCaprio var bästa mannen för huvudrollen det är ett som är säkert. Efteråt var klockan bara 22 och vi fick en brilljant idé. Varför inte se en film till? Och varför inte smita in på en annan film? Sagt och gjort. Vi smet in till sal 7 där Hangover part 3 skulle visas om 5 minuter. Så vi förlängde kvällen med lite skratt i en sal som knappt var halvfylld och det satt bara killar och vi två där inne. Veronica skrattade dock så högt att man kunnat tro vi var ett gäng på minst 5 brudar. Haha. Hon är galen den tjejen.

 

Nöjda med oss själva gick vi sedan hem och nu ska jag sova. Imorgon ska det packas och gå's till Kingston för att äntligen köpa nya Converse. Jag har ju råd nu. :D

 Kära blogg,

Nu är det bara drygt en vecka kvar som jag kommer skriva här (och jag vet att jag varit dålig med uppdateringarna redan nu), för om 8 dagar far jag hem till Sverige.

 

Detta har varit dagar av både skratt och tårar. Lyckliga stunder med barnen och plågsamma farväl med bästa vänner. 

 

I tisdags fick jag mig en liten sovmorgon, vilket var guld värt mellan alla tidigare morgonar med barnen varje dag. Då hann jag rensa ur mitt rum på allt jag inte vill ha med mig hem. Sammanlagt blev det över två bärkassar med gamla t-shirtar, söndriga primarkjeans och hundratals onödiga papper som åkte ner i retur-hinken i köket.

 

Efter jobbet hade Freyia och jag vår femte och sista gitarrlektion, då hon Torbjörn och Per är på Mallorca nästa vecka.  Denna lilla flicka är väldigt duktig. Idag gick vi igenom allt hon lärt sig och sedan fick hon också ”Knocking on Heavens door” som hon gjorde ett riktigt gott försök på. För att bara ha haft 5 gitarrlektioner är hon ett geni. Jag kommer sakna våra stunder på tu man hand. Vi har det så mysigt ihop. Freyia är definitivt det jag kommer sakna mest med familjen när jag åker hem.

 

Jag sprang sedan utan och träffade min Michaela, för allra sista gången här i London. Sista gången , förstår ni? Vi och Veronica gick till the Terrace som är en takterrass-bar i hjärtat av Wimbledon. Där njöt vi av Heineken en sista gång tillsammans (Micken har inte lärt sig dricka öl en dock, så det blev aldrig någon riktig britt av henne). Det var en mysig kväll kväll eftersom det gråa vädret klarnat upp och blivit tills kvällssol. Där satt vi och snackade om Londonminnen tills serveringen stängde och vi började sakta men säkert dra oss. Våra fotsteg var kortare en kortast eftersom vi inte ville komma till punkten där vi var tvungna att säga hejdå.  Veronica fick första hejdåkramen och hoppade på sin buss. Sen väntade den långsammaste promenaden i Londons historia för mig och Michaela. Vi släpade fötterna efter oss fram till footpath där vi visste att det var slut. Vårt farväl var svårt. Efter flertalet kramar (som troligtvis framställde oss som ett lesbiskt par för alla förbipasserande) och försäkringar om att vi ska ses så fort som möjligt när jag också kommit hem, var det dags för ett riktigt hejdå. Vi gick och vart sitt håll men sprang snart tillbaka till varandra för en sista kram. Denna underbara kvinna har jag i princip spenderat varje minut med de senaste 6 månaderna. Hur säger man tack och hejdå bara sådär? När båda kommer till ett nytt land och nytt språk, är i samma situation helt enkelt, och man lyckas finna varandra i smeten- då är det en speciell vänskap som växer fram.  Ett band som känns förskräckligt att behöva bryta. Då jag tillslut var tvungen att gå, eftersom jag skulle upp och jobba några timmar senare föll en klump i magen och jag började nästan gråta. Det var ett av de tyngsta avskeden jag någonsin varit med om. Jag kommer sakna min Micken så det gör ont.

 

På onsdagsmorgonen var det tillbaka till verkligheten där jag jobbade heldag från 7- frammåt 22 på kvällen. Ganska tuff dag. Michaela och jag smsade hela dagen från flygplatsen och jag kände mig väldigt nere, vilket barnen märkte. Freyia, jag och Liv förberedde i alla fall chokladbollar till Torbjörns födelsedag och alla gjorde varsitt fint kort till honom. Även om Liv började gråta 3 gånger för att det inte var hennes födelsedag tillverkade hon lite motvilligt, i alla fall ett grattiskort. Sedan somnade jag tidigt eftersom jag var helt slut efter dagens jobb och känslokavalkader.

 

På torsdagsmorgonen vaknade jag av att Liv och Freyia redan var uppe och fnittrade halv 7. Påklädda och klara hämtade vi den gigantiska chokladbollen vill gjort till Torbjörn, formad som en kub bara för att hans huvud är så fyrkantigt- det var Freyias idé, och vi satte en ljus i bakelsen. Sedan skulle vi sjunga för Torbjörn. Långsamt vandrade vi intill den lilla sjusovaren sjungandes ”Happy Birtday to You” och när han vägrade vakna fortsatta vi med den fräcka verionen ”Happy Birtyday to You. Stick Your head down the loo. I know it’s revolting, but it’s healty for you!” (för er som heter förstår brittiska så betyder “Loo” toalett). Då vaknade den lilla pojken med ett skratt på läpparna och han såg genuint lycklig ut. Aldrig tidigare hade någon kommit in och sjungit för honom på morgonen med levande ljus, paket och hela köret. I min värld är det oförståeligt varför man inte använder denna tradition. Efter som ingen av barnen varit med om denna typ av firande innan var alla överlyckliga av förväntan.

 

Lyxfrukosten fortsatte sedan i köket där jag värmde minipannkakor och barnen fick precis var de ville på dem av sylt, Nutella, sirap eller smör & socker.  Detta sätt att fira någon på ville de allt fortsätta med.  För sista gången släppte jag av TB och F vid deras skola, och de senaste dagarna har Freyia kramat mig innan hon gått in till skolan vilket är riktigt rörande. Hon har sagt otaliga gånger att hon inte vill att jag ska åka hem. Det jag har fått lova är att jag ska hälsa på varje år. ”Men Amanda, om du inte skulle ha råd ett år. Spara pengarna till året efter och kom då istället.” Är inte denna ungen smartare än någon annan 8åring?! Jag har även fått lova att skriva e-mail till Freyia så ofta som möjligt!

 

Sedan väntade ledigt fram till tisdag kl 07.00! 5 dagars ledigt!!

 

Efter gymmet åkte jag till Kensal Rise där Jossan och jag åt lyxlunch/middag och sedan korkade upp vinflaskorna inför kvällens utekväll. På Slug and Lettuce blev det 2-4-1 drinkar och sedan åkte vi till Roadhouse. Livebandet var redan igång och vi upptäckte att vår favoritbartender blivit uppgraderad till barmanager så han hade fullt upp! Alla killar var galna denna kväll och jag hann vara där inne 1 minut innan någon tog tag i mig och anmärkte på mina ”otroligt snygga” glasögon. Vad är det med britter och glasögon?! Han trodde även jag var amerikan. Det är amerikanska TVserierna som har förstört min engelska dialekt. Vi dansade med Veronica, Anna och en hennes polare från Sverige till framåt 1-tiden innan vi drog oss hemåt. Jeanne hade smsat att det skulle finnas två cupcakes kvar till mig men självklart var en borta när jag kom hem. Jäkla Per-Ola. Glupsk som få. Jag tryckte i mig alla superstarka kycklingvingar och dämpade styrkan med en cupcake. Det var fantastisk nattamat. Klockan 3 la jag huvudet på kudden och somnade ögonaböj.

 

Idag har jag en så länge inte en gått upp ur sängen än!

 

Det ska bli en lugn dag med gym, packning och ikväll ska Veronica och jag gå på The Great Gatsby på bio!

 

Lyxdrinkar i Raynes Park

Igår var en speciell dag i min Londonfamilj. 17 Mai - Norges nationaldag.

Liv var ledig men alla andra jobbade vilket innebar en 12 timmars dag för mig med denna konstiga, galna men söta lilla jänta!

 

Jag började kl 7 (ganska tungt när man sovit till kl 10 dagen innan) och väckte alla. Man märkte att de kommit i säng alldeles för sent dagen innan. Jag hörde dem nämligen uppe till kl 21.40 när de i vanliga fall lägger sig 19.00! Allt gick smärtfritt och jag inser att jag verkligen har rutin på väckningen, lagom nu när jag ska lämna dom. I en halvtimma stod jag sedan och skar upp frukt till den årliga 17Mai-frukosten på Norska Skolan som Liv och jag skulle på. (Jeannes exakta ord var "Ja, gå på den! Då kan du fördriva lite tid och slipper vara med henne hela dagen" , skön inställning.) Tidgare hade hon berättat att alla Norska mammor verkligen lägger sin själ i detta och lägger allt på fina fat osv. I all hast hann jag slänga med mig ett fat och tur var väl detta! När vi änlände var hela skolan full av folkdräkts-beklädda norrmän och vackra klänningar och klackskor överallt, medan vi kom i vanliga kläder. Matbuffén var finare än någonsin och lite diskret la jag upp all frukt ur plastburkarna till fatet. Annars hade nog inte en enda tagit av vårt bidrag. Liv och jag kände oss lite malplacerade med våra blåa och lila kläder då alla andra bar rött! Inte visste jag att denna dag var så stor. I Sverige är nationaldagen knappt märkbar. 

 

Firandet började klockan 9 med flagghissning och fortsatte med sjungande elever, en hel drös tal där man fick veta, eftersom jag nu inte kan min historia, att igår var det precis 100 årsedan på dagen som Norge blev unionsupplöst från Sverige! Paraden som sedan skulle fortsätta i stan (som vi inte följde med på) skulle få besök av en Norsk Prinsessa; Prinsessan Märtha-Louise av Norge. Inte illa pinkat av norrmännen i London inte. Frukosten var god och Liv och jag smällde i oss jordgubbar och melon och allt annat gott. Jag hade fasat för denna morgon i och med att jag inte känner någon där men Ally, den amerikanska au-pairen, var där så vi hade en mysig pratstund. Där jag under tiden lyckades tappa bort Liv två gånger men sedan dök hon alltid upp jättelycklig bland träden och sa "Jag har varit i skogen Amanda!". Ett riktigt litet skogstroll är hon. Regnet höll sig borta, vi hade en mycket trevlig morgon där flera kom fram till mig och visste att jag snart skulle åka hem och vi var hemma efter halv 12 någon gång. 

På momangen satte jag Liv framför TVn och sedan var det problemet löst. Inte ens en bomb hade uppmärksammat henne, ännu mindre när jag försökte få kontakt med henne. Dora Upptäckaren kan vara intressantast i världen ibland. Michaela kom förbi på en kopp Chai Te i någon timma; sedan skulle hon hem och packa för blotta livet eftersom hon drar hem och övergiver mig snart! 14 dagar kvar för mig men bara 4 dagar för henne. Liv och jag fortsatte eftermiddagen med nagelfilning, nagelbandspetning och korallrosa nagellack som hon visade upp för alla som kom i hennes väg. De stora barnen hämtades och sedan var simlektionerna igång som vilken fredag som helst. Istället för traditionella Burger King gick vi istället till McDonalds och det var så mycket godare och billigare där! En Nacho Grande var inte att leka med. Väl hemma igen blev det filmkväll för barnen med Draktränaren och massa popcorn.

Solen är tillbaka om så bara för en dag så blev jag i alla fall väldigt glad!

Jag vaknade en minut innan klockan ringde kl 10.00 för idag var jag helt ledig! Att ställa klockan då låter kanske lite onödigt men jag skulle spendera hela dagen med Michaela och eftersom hon drar hem om 6 dagar måste jag "umgås-sönder" med henne tills dess. London-äventyret börjar verkligen ta slut nu...

 

Vi passade på att pressa i någon timme under solens strålar i parken innan vi gick hem och gjorde lyxlunch; bakad potatis, fetaoströra, vitlökssmör, ägg och mumsiga majskolvar. Majkolvar är underskattat, det är så utsökt gott att det knappt går att beskriva! Vi tände ljus, tog fram resterande glass (som Per hittade i frysen och frågade om jag ville byta mot en vinflaska- då är man sugen på glass) och myste sedan ner oss framför Livet är en Schlager, lite taggning inför lördag och Eurovision Song Contest! En underbart skön dag spenderad med världens bästa Michaela! 

 

Jag följde henne hem och fortsatte även till gymmet för ett hårt pass. Gymmet innehåller så mycket mer ungdomar så här på eftermiddagen! Efter träningspasset tog jag mig en simtur och var sedan redo att gå hem för en kväll framför datorn. Påvägen till gymmet hade jag dock hittat ett oystercard och när jag kom till automaten inser jag att det är £9.70 laddat på detta kort! Helt underbart! Sedan får man även 5 pund för kortet när man lämnar in det! Det kan jag verkligen behöva nu eftersom jag varit helt pank sedan i söndags.

 

Nåväl, när jag kom hem igen var Jeannes amerikanska vänner på besök. Definitivt de trevligaste amerikanarna jag någonsin träffat! Denna familj med en son på 11 år och en dotter på 14år har under 10 månader, på måndag, rest JORDEN RUNT! De berättade sådana otroliga historier som var helt makalösa! Percis innan de flög ut ur landet hade de fått besöka en inspelning av Cougar Town och träffa Courtney Cox! Jag är otroligt avundsjuk. Att ha varit på Skavlan och se Britt Ekland känns inte riktigt lika coolt längre...

 

Jag hade tänk spendera kvällen med att göra fotoalbumet men vi satt och pratade så länge att det inte riktigt finns tid för det. Imorgon jobbar jag 12 timmar från klockan 7 på morgonen så jag behöver min nattssömn. Liv är ledig och på morgonen ska vi på en 17-maj-frukost på norska skolan.

 

 

 

 

Igår kväll skulle jag, Michaela och Veronica åkt och lyssnat på livemusik men pga av sjukdom och blåst och regn som stod som spö i backen slutade det med mig och Michaela tillsammans med massa onyttigheter framför en film (The Lucky One - Sevärd!!) i mitt rum. Regnet smattrade mot rutan, mörkret hade fallit och ljusen som är kvar sedan jul var tända. Mysigare än så får man leta efter. Det var en lugn och välbehövlig kväll på tu man hand med lilla Micken. Jag kommer sakna henne alldeles för mycket när hon flyttar hem på onsdag.

 

Trots att det kan regna ibland kan man inte annat än älska London. En underbart vacker och mysig helg har stått på schemat!

 

Vid 12-tiden i lördags träffades  vi hemma hos Michaela, där Anna från Sverige var på besök. Bästa bruden jar har träffat på länge. Störtskön. Veronica, Micken, Anna och jag gick ut för att handla allt från morötter till grenadine till vit blockchoklad. Säg något som inte slängdes ner i våra korgar, som förövrigt är jätteosköna att bära i detta landet.  Efter några timmar hade Alexandra dykt upp och vi kände att vi vuxen-handlat klart inför eftermiddagen! I köket blev det sedan väldigt många kockar men tillskillnad från ordspråket blev middagen superb. Det var endast Michaela som brände sitt efterlängtade vitlöksbröd. Bättre lycka nästa gång Micken. 

 

Klänningar sattes på, plockmat åts och lyxbål dracks! Tillsammans med nostalgisk musik och vad som klarnade upp till eftermiddagssol dansade hela eftermiddagen iväg i ett nafs. Så mycket olika såser vi gjorde så var det snarare sås med potatis och kött än tvärt om men det är så det ska vara! I alla fall där jag kommer ifrån i Småland. Den vita chokladmoussen kunde till och med avnjutas på altanen där Baileysen kom till sin rätta och värmde gott i kroppen. För vinden var allt annat än kall. Vi hade en liten photoshoot (såklart) och när vi var så mätta att vi knappt kunde stå då begav vi oss till tåget och dansade sedan hela natten. Och jag menar verkligen hela natten, Från kl 21.00-03.00. Roadhouse bjöd på rockigt liveband i min smak och vi stötte även på några sköna killar som vi hade en väldigt udda konversaion med. Jag tror det slutade med att Michaela var Pigionwoman (wtf) och killarna visade upp sina moves i en bugg-omgång eller två. Trötta vi ut från nattbussen. Jag stod i trappan när chauffören bromsade och jag åkte rakt in i väggen (glasögonen är fortfarande hela) trots att det var en riktigt face-plant. Haha. Lite nattamat och Micken var sista stoppet och sedan gick jag hem till fågelkvittret och slängde mig i sängen för några timmars sömn.

 

I söndags blev det Primark, Camden och B@1 i Kings Cross för ännu mer onyttiga glassdrinkar. Vi passade även på att åka tåg från Platform 9 3/4 när vi ändå var där. Mitt sista besök på Camden inna jag far hem. Det kändes lite sorgligt. Alla mina vinylskivor som jag fyndat där, nu lär det dröja innan jag kan fynda igen!

 

Måndagen var min lediga dag och jag hade den veckoliga vattengympan, handlade det sista till familjens fotoalbum som jag ska tillverka och sedan peppade jag med Svts Inför Eurovison song contest innan lördagens final. För att ge ett utlåtande kan jag säga att Danmark och Sverige kommer hamna i topp!

På kvällen gick jag och Veronica på bio. Och inte vilken bio som helst! Detta var en förhandsvisning på The Two Faces of January som ska ha premiär i December. Våra mobilen beslagtogs och det var massa biljetter och saker som skulle fixas innan vi fick komma in och njuta av denna gratis film. Mycket bra skådespel men usel story. Bakom oss satt en man kommenterade att vi var från Sverige och Veronica blev minst sagt irriterad. En gratis film är alltid gott men ingen rulle att rekomendera.

 

Morgonen idag har bestått av jobb med barnen, körövning för Freyia och sedan fick jag vänta utanför gymmet i 15 min pga brandlarmsövning- för en gångsskull slappa jag stå ute i bikini!

 

Idag är det 21 dagar kvar tills jag åtrervänder till Sverige! Galet nära!

 

Denna vecka har både gått fort och långsamt, och inte innehållt så mycket jobb! I torsdags var jag helt ledig och besökte och for över halva London!. Stratford för att köpa lite goda dofter på Victoria Secret, Primark på 3 olika stället och en sväng till Raynes Park för att htta en skomakre men det slutade med en inne på Wimbledons tågstation. Äntligen ska jag få hälsarna på mina Doctor Martens kängor fixade. Då jag var vid Tottenham Court Road kom det riktigt hemska vindbyar och jag bevittnade någon märkligt. En man  50årsåldern och kostym hade glasögon utan bågar, dvs väldigt lätta brillor. Vinden tog tag i detta och de blåste av hans huvud mitt ut i gatan. han kastade sig över staketet och sträckte sig efter dem just när en buss körde över dem! Han tog upp dem och jkag trot till och med han började gråta. Stackars man. 

På kvällen hade jag en mysig och onyttg fika med Michaela på Starbucks där en man frågade om vi var från Sverige eller Litauen. Och sedan tyckte han att jag skulle bli politiker för att jag argumenterade så bra! Han var lite creepy men trots allt trevlig. 

 

Fredagen var jobb på morgonen som gick enkelt som vanligt trots att det var ganska tråkigt och grått väder där regnet hängde i luften. Gym och en lunch med Michaela hemma hos och sedan jobb igen. Jag borde bli utnämnd till Supernanny för jag gick och badade med inte en, inte två, inte tre utan FYRA barn! Jag vet inte hur jag lyckades men alla kom hem levande till nummer 13 vid halv 7 tiden!

Kvällen slutade med massa god Guacamole, alldeles för mycket chips och mina sista vänner avsnitt. Nu får jag börja om på säsong 1 igen...

 

Idag ska vi ha avskedsmiddag hos Michaela. Och trots vår numera kalla temperatur så tänker jag vara så sommarklädd man bara kan bli med klänning och klackar!

 

See you later Alligator!

Vi taggade och taggade och taggade och till slut kom dagen då vi skulle till Brighton. Alla väderprognoser visade regn så vi bunkrade upp med paraplyer men hade ändå lite hopp kvar. En tvåtimmars trång bussresa senare hoppade vi av den mysigaste hamnstaden någonsin. Vi hörde vågorna skvalpa mot stranden och solen lyste! Då vi stod utanför bussen och gjorde oss redo för att vandra mot närmaste affär för lite behövligheter kommer en kvinna ut och säger "jag kunde inte undgå att förstå att ni är svenskar!" Michaela och Veronica satt nämligen och kacklade som höns hela vägen! Det visade sig att denna kvinna var från Eksjö!! Konstigt sammanträffande. 

 

Inne i staden var alla människor påväg mot stranden och vi skyndade oss till en välbekant matbutikskedja och handlade på oss så mycket öl, cider och chips vi orkade bära! Tillsammans med våra gigantiska strandväskor (ja, självklart var min störst) konkade vi ner allt till the Beach! Stranden som vi längtat efter så mycket. Piren lyser upp hela Brighton med sin ståtlighet och själva stranden består av havsslipade stenar i större storlek till skillnad från alla andra stränder jag besökt där sandkornen är så små att de kan ta sig in var som helst. Micken och Vero testade att gå barfota men ångrade sig snabbt och tittade suktande efter mina, grymt fula men helt underbara, ljuslila foppatofflor som var helt och hållet perfekta för denna strand! Vi slog oss ner och sedan väntade 5 timmar av öl, skratt och stekande sol! Livet är underbart. Just där och då ville jag aldrig åka härifrån. Sedan BADADE vi! Och det var kallt så in i norden. Man kunde nästan se isflaken flyta omkring men vi och 3 andra modiga barn vågade oss på ett dopp i det svalkande havet. Lerkrig var en självklarhet men jag behöver inte gå in mer på det. Nöjda, glada och solbrända (de andra två vägrade använda solkräm fast att jag tjatade på dem som vilken annan mamma som helst) strosade vi ut på piren och Veronica åkte en dödskarusell som gick runt och upp och ner och fan och hans moster. Jag skulle aldrig någonsin sätta mig i en sådan katapult. 

 

Trötta som aldrig förr letade vi upp en pub inne i staden, vi försökte undvika alla gaybarer som det kryllade av på detta stället och tillslut fick vi vår Fish and Chips. Det var riktigt gott denna dag.

 

Tåget gick hem vid tiotiden påkvällen och precis när vi alla tre ska till och sova invarderas resterande 5 säten av en brittisk svensexa bestående av män (pojkar i hjärnan) med opassande sexskämt. Till en början mycket trevliga människor men sedan gick det bara utför. En av dem hade jag en stor lust att ge en knytnäve i ansiktet men jag lyckades hålla tillbaka all ilska. En annan kille gnällde på att vi var otrevliga när vi snackade svenska medan resten av hans polade tittade fascinerat på oss. Britter är konstiga! Då vi rullade in på slutstationen hoppade vi tåget så fort vi kunde och rusade iväg utmed perrongen. Hejdå vi ses aldrig mer.

 

Väl hemma skulle jag bara skölja ur den sandfyllda bikinin lite snabbt men lyckas istället skapa kaos i badrummet. Sanden gör så att proppen i handfatet fastnar och där fick jag stå i över 30 minuter för att banka och slå och försöka få upp den där j*kla proppen. Tillslut, efter mycket gråt och panik gick det, men det medförde även ett sto0tr blåmärke i handflatan. Inget kul avslut men sen sov jag som en stock.

 

 

På måndagen var det en ledig dag! Bank Holiday- det vill säga britternas svar på 1 maj.

Veronica, jag och Michaela begav oss till den närmaste parken och jag plockade även med mig min gitarr. Från kl 2 till 6 satt vi där och spelade sjöng. Solen lyste och publiken skiftade med allt från små nyfikna tvåriga flickor till killar med stora ögon och farbröder som tyckte jag hade en vacker röst. Jag måste spelat alla låtar jag kunde flera gånger om men ack så mysigt vi hade. Dessvärre syntes inte mitt linne så värst mycket när jag hade gitarren i knät så de som inte tittade så noga trodde säkert jag satt och spelade gitarr naken.... Haha. 

 

Framåt eftermiddagen gick Michaela hem och Veronica och jag fortsatte underhålla parken; då vi körde Beat It kryllade det av människor som ville lyssna! Lite spontant bestämde vi att gå till en restaurang för en bit mat och det slutade på ett italinskt mysigt matställe med en av de godaste pizzorna jag ätit i London!

Påvägen blev vi stoppade av en kvinna och hux flux blev vi inbjudna till en gratis biovisning på måndagkväll. En ny Hollywoodrulle som heter The Two Faces of January skulle visas och vi tackade givetvis ja!

 

 

Resten av veckan har rullat på. Igår jobbade jag heldag från kl 7-20 och det gick galant. Liv tvingade jag ner i sängen kl 19.11 och kl 19.15 sov hon så djupt att hon nästan snarkade. Snacka om en trött 3-åring. Freyia och jag hade vår tredje gitarrlektion och hon blir bara bättre och bättre. Tom Dooley spelades och istället för att reflektera över hur hon ska byta mellan ackorden säger hon "That was a said, said song". Hon är först smart för sitt eget bästa! 

 

Dagen idag har bestått av sovmorgon, en långpromenad till Tooting för lite presentshopping och brevpostning efter som en viss lillebror fyller 17 år nästa vecka!

 

---

 

 

 

 

Den hemmagjorda (mycket goda om jag får säga det själv) potatissalladen står i kylen, väskan är packad och jag springer runt lite nervös och hoppas att jag inte glömt packa något inför vår Brightonresa imorgon!

 

Imorse knackade Jeanne på vid halv 10 (dvs min väckning) och jag kände med en gång när jag öppnade ögonen att jag mådde mycket bättre idag! Jag slappade någon timme fram till att ett toabesök var oundvikligt; när man är sjuk dricker man väldigt mycket vatten! En väldigt lugn dag där jag framåt tre-tiden släpade mig ut för att köpa lite gottigheter inför imorgon. Lagom då jag var klar kom Veronica och Michaela och förgyllde min dag. Vi pratade och taggade inför morgondagensresa innan det var tid för barnvakt.

 

Då jag svängde in på Caroline Road la jag märkte till de vackra vita blomsterfyllda träden som finns på vår gata. Medan jag står där och fotat som vilken annan turist som helst hör jag på avstånd "Jag såg Amanda! Jag lovar, jag såg Amanda!" och Freyia kommer springades runt hörnet. En liten "gotteritur" dvs godisshopping hade hon, Liv och Per-Ola varit ute på. Liv, lycklig som en lärka visade stolt upp sin färgglada klubba medan hon rullade förbi mig på sin scooter. Igår beställde jag hennes lilla födelsedagspresent (och alla andra hejdåpresent osv) som jag inte kommer kunna lämna själv eftersom jag är hemflyttad då, massa fina gummiband och satinband att dekorera hennes scooter med; för så gör alla barn här i London!

 

 

Jag åt fisk med familjen, äntligen börjar jag få tillbaka aptiten, och familjen Tennebo visade stort inresse för att komma hem och besöka oss i Sverige när de hörde om vår stora trädgård och allt som växer där!! Vore hur mysigt som helst om de kom till lilla Buckhult! Jag berättade om våra vinter-årliga strömavbrott och Freyia tappade nästan hakan. 

 

Barnen är nu i säng och jag hade nu bakat en liten överraskning till Vero och Micken imorgon (hoppas inte de läser detta blogginlägg innan vi åkt). Fixar-Amanda är i farten. 

 

Nu ska jag gotta ner mig framför lite serier och försöka ha ytterligare en Törnrosasömn innan Brighton! 

 

 

 

Torsdagen på Oxford Street med Michaela var mycket mysig; och troligtvis den sista OxfordStreet-resan vi gör med varandra; kanske tillochmed den sista resan dit innan jag åker hem. Vi letade frenetiskt efter bikinis i varje affär men alla var bara minimodeller för minibritter. Tllslut kom vi till Debenhams som motsvarar Sveriges lite lyxigare Åhlens; Där fann vi den; den vackra svarta bikinin vi väntat på och ett super pris; hela för under £22 (ca 220SEK). Brightonresan var räddad!

 

Jag kände hela dagen att jag var tröttare än vanligt och mina muskler värkte något otroligt sedan gårdagens träning samt att min ena tå hade fått en liten infektion, men det var inget jag tänkte på då. Istället lagade barnen och jag chokladbollar (som jag har gått ocg smygätit av sedan dess, inte bra Amanda) och när jag lagt dom hade en kort babysit kände jag hur hjärnan blev tyngre och tyngre. Yrsel började komma och sedan kände jag febern. Febern som kan få vem som helst att känna sig ynglig och övergiven. Svimfärdig som jag var däckade jag innan tiotiden och tänkte hela tiden "Jag är frisk till imorgon, det kommer gå över."

 

Nästa dag då jag vaknade hade det itne gått över! Fredagsmorgonen började alltså med lite panik. Jag var svag, trött och svettig; ingen bra kombination för att gå och bada med 3 barn. När jag smsat Jeanne kom hon upprusande till mitt rum och säger: "Du stannar i sängen idag. 24 timmars sängliggande efter feber. Inga men, jag är chef över dig, Amanda!". Där låg jag sen hela dagen lång och hade den tråkigaste dagen i hela mitt liv. Tillräckligt sjuk för att behöva vara sängliggande men också tillräckligtfrisk för att kunna räkna minuterna och ha dödstråkigt. Jag pillade i mig lite mat under dagen och 4 vattenflaskor samt annan dryck; minst 3 liter vätska drack jag. Och sprang på toa där i mellan. På kvällen var jag så uttråkad att jag inte visste var jag skulle ta vägen, men åtminstone var febern borta. Det var bara lite skakigt i benen fortfarande. Jag tittade på Hangover part III och skrattade mig till sömn. 

 

Idag mår jag bättre; jag har fortfarande inte ställt mig upp men  efter att ha legat  här i över 40 timmar får faktiskt baciellerna eller viruset ha gett sig iväg till någon annan stackars människa. Imorgon ska jag till Brighton och that's it! Jag hoppas på en stranddag och årets första dopp!

 

 

 

Jag har inga nya bilder men tänkte bjuda på en från förra sommarn med mina kusiner:

 

En Valborg ovanligare än andra. Ingen brasa och ingen fest. Istället var vi riktiga britter och satt på en jättemysig pub i i hjärtat av Wimbledon! Uteserveringen utnyttjades hela kvällen även om den slutade ganska tidigt. Det var i alla fall väldigt mysigt även om en liten brasa inte hade suttit fel!

 

Mina jobbdagar rullar på fortare än kvickt. Snart är denna veckan slut och nästa och nästa och nästa... snart är det inget kvar! Freyia och jag har haft den andra gitarrlektionen, hon gör framsteg men med hennes lilla hand förstår jag att det är lite problematiskt. 

 

Igårkväll jobbade jag till halv 8 sedan drog jag på mig joggingbyxorna och mina vita mysiga fleecetröja och marscherade iväg på en långpromenad med Michaela, Veronica och Alexandra i kvälssolen. Vi vandra längre än längst. Wimbledon Common (den gigantiska parken) besöktes och det blev även vattenstopp på en alldeles för fin pub. Vi kom in i träningskläder medan resten av gästerna satt i kostym! 2 timmare senare, då mörkret fallit, kom vi hem igen. Det var en skön kväll! Men mina ben värkte efter denna dag. Först hårdträning. Sedan gå upp för backen till barnehagen och sedan långpromenad. 

 

Inte nog med detta, idag ska jag och Micken vandra på Oxford Street i jakt på presenter och bikinis!!

För på söndag ska vi äntligen till stranden!

 

 

 

 

Gårdagen bestod av ett besök i östra London!

Vi, jag och Michaela så klart, träffade upp Jossan och Johanna Johnsson (!!) som var på besök vid Liverpool Street och sedan vandrade vi på Brick Lane. Det är alltid mysigt men var inget att hurra för. Bella mötte oss en snabbis och sedan for vi till Oxford Street för skojakt och Pasta på Vapiano!

 

På kvällen åkte jag Michaela och Veronica till Roadhouse och gick på flairtävling! Den var helt okej men vi var alla trötta och fnissiga så det blev lite fotografiattacker på varandra och sedan åkte vi hem i god tid. 

 

Dagen har bjudit på vattengympa där ledaren log och sa "Glömde du din baddräkt förra veckan?" Haha. Vilket jag hade gjort. Sedan har jag städat massa och försökt brainstorma fram idéer på vad jag kan köpa som hejdåpresent till barnen. Till Freyia ska jag köpa Hungerspelenböckerna men till de andra har jag inte en susning!

 

Liv hade playdate idag så jag slappa vandra upp för backen till norska skolan. Istället hämtade jag de andra två filurerna och vi pratade och åt köttbullar hela eftermiddagen. Jag fick åka med i bilen till Freyias gymnastik så att jag ska hitta dit med bussen de kommande veckorna, då Jeanne har praktik. 

Efter jobber köpte jag massa frukt och nötter, ja jag försöker vara nyttig. Pratade med mamma en stund i den mysiga parken och sedan har jag bokat tåg och bussbiljetter.