53 dagar kvar att uppleva London. Och nu gör jag det som 20-åring.

Då jag i söndags hjälpt min familj med den dramatsika bussfärden till flygplatsen kom jag hem till Wimbledon och Freyia säger direkt: "You are 20! You are an adult now Amanda". Det har hon helt rätt i. Jag är vuxen nu. 

 

För tillfället känns det som att jag bara väntar ut till tiden tills jag ska åka hem. Drygt 50 dagar är ingenting men jag känner mig ordentlig färdig med det här äventyret. Med barnens fina kommentarer blir man dock på gott humör i alla fall. Liv sa "Du är bäst Amanda" när jag tog med picnick och Torbjörn sa på hemvägen igår "Jag slår vad om att Amanda kommer vara den bästa barnvakten vi har!". Då kan man inget annat än att bli lite varm i hjärtat.

 

För dela med mig lite av vår mysiga långweekend ska jag börja från början.

 

Onsdag 3/4:

Jag mötte upp alla 7, Pappa, mamma, Albert, Ulle, Freddan, Tilda och Ted vid West Brompton för att gå till hotellet. På vägen får jag veta att det var rena turen att de hann med flyget. Parkeringen hade strulat på morgonkvisten och de hade kommit till Kastrup en minut efter att incheckningen stängt. på något vänster lyckades de checka in väskorna och sedan hade de fått springa. Springa som med vinden. Lilla Ted 4år hade i all hast fått ur sig "Jag springer så fort jag kan" med hans korta små ben. Tydligen var det som en film. tack vare att de var så pass många väntade flyget på dem. Ibland är det bra att vara stor släkt! Jag var i vilket fall som helst lycklig och lättad av att äntligen se dem! Hotellet strulade självklart också med rummen men det var en bagatell mot vad de varit med om under morgonen. Massor med pubmat och öl senare, vandrade vi på Oxford Street och avslutade med den fem-våningar stora leksaksaffären Hamleys till Teddans lycka. Det blev en tidig kväll med mys på hotellrummen!

 

Torsdag 4/4:

Morgonen välkomnades (alldeles för tidigt för min smak) av en helt OK, nästan över förväntan, frukost buffé. För att vara London skulle jag nästan kalla den lyxig. Både coissanter och choklad/blåbärsmuffins fanns till efterrätt!

London Aquarium besöktes och när vi skulle vandra över glasgolvet som kryllades av hajar fick mamma lite panik. Hon vågade knappt gå över. Ganska roligt faktiskt. Vi såg hajar, skäldpaddor, fiskar av alla dess slag och självklart pingviner! Väldigt likt Universeum i Göteborg men kul att ha sett! När vi kom ut SNÖADE det. Riktigt regnrusk/snö och kallt väder, inte alls vad någon hade förväntat sig.

 

Sedan åkte vi till min hemstad: Wimbledon. Lite mera shopping gjordes och sedan blev det hus-visning. Jeanne och barnen var hemma; alla var tysta och generade (men det är välsådan man får räkna med). Freyia, Torbjörn och Liv beskådade min långa lillebror med stora ögon. Och Torbjörn blev förälskad direkt, precis som jag visste att han skulle bli Liv och andra sidan var inte alls lika blyg som hon brukar. Hon gjorde allt för att visa upp sig och till ocvh emd bevisa att jag var hennes! Det beteendet har jag aldrig sett innan. Det min familj såg var en liten ängel med lockigt hår; för det är så hon ser ut för omvärlden. Hennes riktiga envisa jag gömde hon. Alla fick sig en välbehövlig kopp kaffe och sedan blev det ett pitstop på hotellet innan restaurang. Hotellet låg i ett ganska lugnt område mellan Fulham/West Kensington/West Brompton och det fanns inte så många restauranger. Tillslut trillade vi in på en indisk-bangladeshisk restaurang med vita dukar och fick oss den smarrigaste måltiden på länge! Istället för varsin rätt gjorde det trevliga servitören en specialare och vi fick smaka lite av allt. Framför allt lamm och kyckling-rätter. Det var gudomligt gott!! Precis vad vi behövde. Barnens tjuriga humör förvandlades till skratt och alla vara så nöjda som det bara gick! Självklart avslutades kvällen med kortspel på hotellrummet.

 

Fredag 5/4:

Denna dagen skulle ha bestått av sightseeingbuss men på grund av iskallt väder gjorde vi en egen variant där jag  guidade dem genom London. Vi besökte Primark, utsikten över St Pauls från köpcentret mitt emot. Då vi satt där uppe i blåsten och åt våra lunchmackor kom ett brudpar upp och tog några foton. Det är itne något man ser varje dag. Sedan var vi inne i St Pauls cathedral; så långt det gick att gå in innan det började kosta pengar. 20pund hade det kostat! Det vandrades även över Tower Bridge.

 

Efteråt gjorde vi oss fina på hotellet och åkte en fullpackad tub till Wimbledon för att äta buffé med min aupairfamilj på Jimmy's. Det var väldigt trevligt men alla barnen var ofattbart blyga. Innan vi kommit dit kunde Tilda inte sluta prata om mina aupairbarn men så fort de såg varann satt de tysta som möss! Liv gjorde mig återigen paff genom att ge mig en puss på minnen framför alla. På hela tiden jag har varit här har jag fått sammanlagt 3 pussar, hon är inte så värst generös den lilla damen. Det var som att hon verkligen ville visa att jag var hennes! Mätta och belåtna och många grattiskramar senare befann vi oss åteigen på hotellet och lite häng på hotellrummen. Uno spelades till mina kusiners lycka.

 

Lördag 6/4: Min 20e födelsedag

Ingen sovmorgon där inte, men jag överraskades med lite te och muffins och en skrovlig födelsedagssång! Man kan inget annat än älska sin familj i sånna lägen. Det åts frukost och då vi kikade ut fanns äntligen lite solstrålar som tittade fram! Min födelsedagslycka! Vi begav oss mot Camden där det fortfarande blåste kallt men vi hade skratt att värma oss med. Jag hittade två LPskivor: Roy Orbison och  Electric Light Orchestra; albumet med The Light Go Down på! Som jag ahr letat efter denna skiva! Det togs en sista öl (jag ska inte nämna vilket nummer i ordningen) i solen och sedan åkte vi hemmåt och njöt av lite vila och snacks. 

 

På kvällen gick vi till puben vi var på första dagen. Tyvärr var det ingen hit denna kväll men vi hade ändå ganska mysigt! Teddan hade sin nyinköpta polishatt "Amanda, Stopp i lagens namn!". Min födelsedag avslutades tröttare än någonsin i hotellbaren där vi gjorde tabberas på allt snacks och godis vi hade kvar samt ytterligare kortspel så klart. Vad vore vi sundellare utan en kortlek?

 

Söndag 7/4:

Denna dag lös solen och självklart var det den dagen de skulle åka hem! Trubbel med bussarna innebar 40minuters försening men tillslut blev jag så trött på busschauffören så jag tog saken i egna händer och tryckte in alla familjemedlemar väskor och tvingade in dem i bussen. Man har ju inte hela dagen på sig! På kvällen fick jag i alla fall veta att alla kommit hem i helskillnad! För innan dess kunde jag inte slappna av. En stor familjelunch hölls med Tennebos innan Per for till Tokyo och jag var tröttare än tröttast och somnade tidigt!

 

 

 

 

 

---

I söndags skickade jag även in min universitetsansökan!!!!