Idag vaknade jag svettig och mådde ännu sämre. Eftersom klockan skulle ringa 06.40 la jag mig tidigt igår. Somnade jag? NEJ. Sista gången jag tittade på klockan var den 00.15. Trots att jag släckte lampan vid 21. Ibland blir man så oerhört frustrerad. Trots min halsvärk, feber, yrsel och svaghet väckte jag alla barnen vilket gick väldigt bra men jag kände att det gjorde ont att prata. Då jag lämnat av F och TB och kom till att knuffa vagnen med en tung Liv uppför den-evighetslånga-backen kände jag min matthet. Helt och hållet slut. Därför tog jag bussen tillbaka till stan. (Tjänade in 30 min promenad) Resten av dagen har jag skopat i mig glass och hävt i mig te och berocca boost. Men inget hjälper. Jag skypeade mig Linn.-Vilket var en evighet sedan sist. Hon gör mig alltid glad. Vi ska träffas nästa vecka då jag ska få en rundtur i deras lilla 1:a i Götlaborg. 

 

Jobbet kallade åter. Jag hämtade Liv och tog henne till simning. Denna 3åring har sina dagar. Och idag var hon supermysig mot mig. Fram tills hon skulle sova. Efter 1,5 h av sjungande och låtasas-vara-kissignödig och lägga-sig-på-golvet gick hon på mina nerver. Pappan tog tillslut över då mitt jobb började lida mot sitt slut. Även Torbjörn och jag hade våra dispyter idag. Jag kan erkänna att jag kanske inte den bästa sidan av Amanda när jag är sjuk och barn förstår verkligen inte när man mår dåligt. 

 

Jag har överlevt dagen med nöd och näppe. Min hals dödar mig dock gång på gång- varje gång jag sväljer och jag har en smärta i bröstkorgen som börjar kännas riktigt obehaglig. Om den är kvar imorgon vet jag inte vad jag ska göra.

 

Detta måsta vara det mest deprimerande blogginlägg jag någonsin åstakommit och för det ber jag om ursäkt. Man kan inte alltid vara på topp. Det känns dåligt gentemot familjen också, att jag alltid blir sjuk just till att jag ska börja jobba de långa passen. 

 

Imorgon är det alla hjärtans dag. Usch. Vårt kök: