Nu säger jag ett sista "Hej Bloggen". Återvänd ifrån London innebär: Inget mer bloggande.

 

Planet landade igår i Sverige mitt i solnedgången och det var den vackraste stunden jag upplevt på länge. Någon form av lättnad pustades ut när flygplanshjulen blev ett med marken. Känslan av avslut blev starkare; Londonäventyret är faktiskt slut! Innan jag hann fram till passkontrollen var Michaela i andra ändan av luren och hälsade mig välkommen hem. Jag saknar min Londonkvinna! Väskorna tog lång till på sig och ca 45 minuter efter utsatt landningstid körde jag vagnen med alla väskor mot ankomsthallen och där stod de. Mina 3 otroligt långa och utstickande fammiljemedlemmar! Pappa med en utvecklad svervett i handen med texten "AMANDA", mamma med iphonekameran i högsta hugg och mina 198cm långa lillebror med världens största smile på läpparna. Det var ren lycka som for genom mig när jag såg dem! De har ingen aning om hur efterlängtade de varit. Fotografier togs på mig som packåsna och sedan blev det kramkalas! Vädret jag möttes av var en värmepust och blå himmel, det kändes fantastiskt underbart! Kebabpizzorna stod redo i bilen och vi käkade glupskt dessa på närmaste rastplats, där vi självklart blev invaderade av myggor och myror. Men gott var det. 

 

Min kropp slappnade av så fort jag var i familjens sällskap och bilresan hem gick aningen för lugnt med Leffe framför ratten "Amanda, det är blåljus överallt här!" var hans ursäkt. I Nässjö svängde vi förbi Ian, Amanda och Lisen och jag fick två snabba hej- och hejdå kramar av Ian som nu kommer överge mig, nu när jag äntligen är tillbaka, för att flytta till Göteborg. Det var mysigt att träffa dem även om det var ytterst kort. Väl framme i Buckhult var allt sig likt. Den självgående gräsklipparen också kallad "Geten" var i farten, huset såg lika vackert rött ut som alltid och Taxen Selma sprang fortare ut ur hundgården än benen kunde bära henne! Och hur fort kan en hund vifta på svansen egentligen? Jag var intressant i ungefär en minut sedan övergav Selma mig och sprang till pappa, som alltid. Ingen förändring där inte. 

 

Efter midnatt skålade vi i mousserande vin med tända ljus på vår inglasade altan och jag fick i mig lite svenska chips och karamellkungen. Ett oerhört mysigt välkomnade hem till Buckhult! När alla höll på att somna i sina stolar gav vi upp och min säng var skönare än den någonsin varit förut! Nya lakan gjorde inte saken sämre heller. 

 

Söndagsmorgonen bestod av förmiddagsfrukost på altanen till regndropparnas smattrande mot taket och hela Buckhult lös härligt grönt. För att jag är jag började jag packa upp ur resväskorna med en gång och jag insåg lite senare under dagen, då jag hängde tvätten, att jag visst shoppat sisådär 10-15st toppar och inte 3st som jag först trott. Mitt hår slingades med hjälp av lilla mamma. Det grillades flintastek och för att göra min första dag tillbaka helt rätt körde jag Fyrhjuling (alldeles för fort så klart!!) till den nybyggda jaktstugan. På kvällen skulle Albert och jag ut och köra bil ner till Farmor och jag kan erkänna att jag var osäker på vilken sida om vägen jag skulle köra på! London har varit och spökat inne i min hjärna. Men ganska snart var jag tillbaka i rutinen. Vi avslutade kvällen med rabarberpaj och jag känner mig nu som en sann Buckhultare igen!

 

Framöver ska jag njuta av livet och alla underbara människor som finns i det, innan jag till hösten ska flytta till Uppsala! Detta är mitt abslut sista inlägg i den här bloggen om min aupairtid i London 2012/2013. Sammanlagt blev det alltså 259 dagar hos familjen Tennebo i Wimbledon, 259 omtumlande, fantastiska och oslagbara dagar som jag aldrig kommer att glömma!

 

Alla mina vackra vänner som jag fått i London, jag hoppas vi ses igen!

 

Jag vill även säga Tack till alla er tappra läsare! Det betyder mycket att ni följ min 9-månaders resa i britternas land och trots att det nu är slut på just den här bloggen så ska jag ut på nya äventyr, det lovar jag er!