Kära blogg,

Nu är det bara drygt en vecka kvar som jag kommer skriva här (och jag vet att jag varit dålig med uppdateringarna redan nu), för om 8 dagar far jag hem till Sverige.

Detta har varit dagar av både skratt och tårar. Lyckliga stunder med barnen och plågsamma farväl med bästa vänner. 

I tisdags fick jag mig en liten sovmorgon, vilket var guld värt mellan alla tidigare morgonar med barnen varje dag. Då hann jag rensa ur mitt rum på allt jag inte vill ha med mig hem. Sammanlagt blev det över två bärkassar med gamla t-shirtar, söndriga primarkjeans och hundratals onödiga papper som åkte ner i retur-hinken i köket.

Efter jobbet hade Freyia och jag vår femte och sista gitarrlektion, då hon Torbjörn och Per är på Mallorca nästa vecka.  Denna lilla flicka är väldigt duktig. Idag gick vi igenom allt hon lärt sig och sedan fick hon också ”Knocking on Heavens door” som hon gjorde ett riktigt gott försök på. För att bara ha haft 5 gitarrlektioner är hon ett geni. Jag kommer sakna våra stunder på tu man hand. Vi har det så mysigt ihop. Freyia är definitivt det jag kommer sakna mest med familjen när jag åker hem.

Jag sprang sedan utan och träffade min Michaela, för allra sista gången här i London. Sista gången , förstår ni? Vi och Veronica gick till the Terrace som är en takterrass-bar i hjärtat av Wimbledon. Där njöt vi av Heineken en sista gång tillsammans (Micken har inte lärt sig dricka öl en dock, så det blev aldrig någon riktig britt av henne). Det var en mysig kväll kväll eftersom det gråa vädret klarnat upp och blivit tills kvällssol. Där satt vi och snackade om Londonminnen tills serveringen stängde och vi började sakta men säkert dra oss. Våra fotsteg var kortare en kortast eftersom vi inte ville komma till punkten där vi var tvungna att säga hejdå.  Veronica fick första hejdåkramen och hoppade på sin buss. Sen väntade den långsammaste promenaden i Londons historia för mig och Michaela. Vi släpade fötterna efter oss fram till footpath där vi visste att det var slut. Vårt farväl var svårt. Efter flertalet kramar (som troligtvis framställde oss som ett lesbiskt par för alla förbipasserande) och försäkringar om att vi ska ses så fort som möjligt när jag också kommit hem, var det dags för ett riktigt hejdå. Vi gick och vart sitt håll men sprang snart tillbaka till varandra för en sista kram. Denna underbara kvinna har jag i princip spenderat varje minut med de senaste 6 månaderna. Hur säger man tack och hejdå bara sådär? När båda kommer till ett nytt land och nytt språk, är i samma situation helt enkelt, och man lyckas finna varandra i smeten- då är det en speciell vänskap som växer fram.  Ett band som känns förskräckligt att behöva bryta. Då jag tillslut var tvungen att gå, eftersom jag skulle upp och jobba några timmar senare föll en klump i magen och jag började nästan gråta. Det var ett av de tyngsta avskeden jag någonsin varit med om. Jag kommer sakna min Micken så det gör ont.

På onsdagsmorgonen var det tillbaka till verkligheten där jag jobbade heldag från 7- frammåt 22 på kvällen. Ganska tuff dag. Michaela och jag smsade hela dagen från flygplatsen och jag kände mig väldigt nere, vilket barnen märkte. Freyia, jag och Liv förberedde i alla fall chokladbollar till Torbjörns födelsedag och alla gjorde varsitt fint kort till honom. Även om Liv började gråta 3 gånger för att det inte var hennes födelsedag tillverkade hon lite motvilligt, i alla fall ett grattiskort. Sedan somnade jag tidigt eftersom jag var helt slut efter dagens jobb och känslokavalkader.

På torsdagsmorgonen vaknade jag av att Liv och Freyia redan var uppe och fnittrade halv 7. Påklädda och klara hämtade vi den gigantiska chokladbollen vill gjort till Torbjörn, formad som en kub bara för att hans huvud är så fyrkantigt- det var Freyias idé, och vi satte en ljus i bakelsen. Sedan skulle vi sjunga för Torbjörn. Långsamt vandrade vi intill den lilla sjusovaren sjungandes ”Happy Birtday to You” och när han vägrade vakna fortsatta vi med den fräcka verionen ”Happy Birtyday to You. Stick Your head down the loo. I know it’s revolting, but it’s healty for you!” (för er som heter förstår brittiska så betyder “Loo” toalett). Då vaknade den lilla pojken med ett skratt på läpparna och han såg genuint lycklig ut. Aldrig tidigare hade någon kommit in och sjungit för honom på morgonen med levande ljus, paket och hela köret. I min värld är det oförståeligt varför man inte använder denna tradition. Efter som ingen av barnen varit med om denna typ av firande innan var alla överlyckliga av förväntan.

Lyxfrukosten fortsatte sedan i köket där jag värmde minipannkakor och barnen fick precis var de ville på dem av sylt, Nutella, sirap eller smör & socker.  Detta sätt att fira någon på ville de allt fortsätta med.  För sista gången släppte jag av TB och F vid deras skola, och de senaste dagarna har Freyia kramat mig innan hon gått in till skolan vilket är riktigt rörande. Hon har sagt otaliga gånger att hon inte vill att jag ska åka hem. Det jag har fått lova är att jag ska hälsa på varje år. ”Men Amanda, om du inte skulle ha råd ett år. Spara pengarna till året efter och kom då istället.” Är inte denna ungen smartare än någon annan 8åring?! Jag har även fått lova att skriva e-mail till Freyia så ofta som möjligt!

Sedan väntade ledigt fram till tisdag kl 07.00! 5 dagars ledigt!!

Efter gymmet åkte jag till Kensal Rise där Jossan och jag åt lyxlunch/middag och sedan korkade upp vinflaskorna inför kvällens utekväll. På Slug and Lettuce blev det 2-4-1 drinkar och sedan åkte vi till Roadhouse. Livebandet var redan igång och vi upptäckte att vår favoritbartender blivit uppgraderad till barmanager så han hade fullt upp! Alla killar var galna denna kväll och jag hann vara där inne 1 minut innan någon tog tag i mig och anmärkte på mina ”otroligt snygga” glasögon. Vad är det med britter och glasögon?! Han trodde även jag var amerikan. Det är amerikanska TVserierna som har förstört min engelska dialekt. Vi dansade med Veronica, Anna och en hennes polare från Sverige till framåt 1-tiden innan vi drog oss hemåt. Jeanne hade smsat att det skulle finnas två cupcakes kvar till mig men självklart var en borta när jag kom hem. Jäkla Per-Ola. Glupsk som få. Jag tryckte i mig alla superstarka kycklingvingar och dämpade styrkan med en cupcake. Det var fantastisk nattamat. Klockan 3 la jag huvudet på kudden och somnade ögonaböj.

Idag har jag en så länge inte en gått upp ur sängen än!

Det ska bli en lugn dag med gym, packning och ikväll ska Veronica och jag gå på The Great Gatsby på bio!

Michaelas sista kväll

Jag gav henne en avskedspresent: ett hjärtformat hål i hennes pizzabit. Eller ja, det skulle föreställa ett hjärtformat hål. Haha.

 

Jag och Micken!

Tyvärr kom bilden på fel håll, men ni ser vad det står. "Jeld-Wen". Våra dörrar i huset här i Wimbledon är alltså tillverkade i lilla Forserum och också mycket troligt av pappa Leif!

Detta sms fick jag av Jeanne i måndags. Hon vill verkligen ha kvar mig. Så gulligt. Iförrgår sa hon även "Amanda, det är som att du är min kusin och ska flytta iväg för alltid!"

Jag kommer inte sakna dessa jädra lunchboxar att diska ur varje dag. Det är det tråkigaste någonsin!

Alla barnen under Torbjörns födelsedagsfrukost!
Grattis Torbjörn: 7 år nu!

Igår kom ett skyfall hagel från blån himmel också. 

...Efter två sekunder såg det ut såhär!

CP-katten i Jossans aupairfamilj. Den åt och drog så hårt i blommorna att hela krukan välte ut och det blev översväming på bord och golv!