Brighton Baby och Bank Holiday

Vi taggade och taggade och taggade och till slut kom dagen då vi skulle till Brighton. Alla väderprognoser visade regn så vi bunkrade upp med paraplyer men hade ändå lite hopp kvar. En tvåtimmars trång bussresa senare hoppade vi av den mysigaste hamnstaden någonsin. Vi hörde vågorna skvalpa mot stranden och solen lyste! Då vi stod utanför bussen och gjorde oss redo för att vandra mot närmaste affär för lite behövligheter kommer en kvinna ut och säger "jag kunde inte undgå att förstå att ni är svenskar!" Michaela och Veronica satt nämligen och kacklade som höns hela vägen! Det visade sig att denna kvinna var från Eksjö!! Konstigt sammanträffande. 
 
Inne i staden var alla människor påväg mot stranden och vi skyndade oss till en välbekant matbutikskedja och handlade på oss så mycket öl, cider och chips vi orkade bära! Tillsammans med våra gigantiska strandväskor (ja, självklart var min störst) konkade vi ner allt till the Beach! Stranden som vi längtat efter så mycket. Piren lyser upp hela Brighton med sin ståtlighet och själva stranden består av havsslipade stenar i större storlek till skillnad från alla andra stränder jag besökt där sandkornen är så små att de kan ta sig in var som helst. Micken och Vero testade att gå barfota men ångrade sig snabbt och tittade suktande efter mina, grymt fula men helt underbara, ljuslila foppatofflor som var helt och hållet perfekta för denna strand! Vi slog oss ner och sedan väntade 5 timmar av öl, skratt och stekande sol! Livet är underbart. Just där och då ville jag aldrig åka härifrån. Sedan BADADE vi! Och det var kallt så in i norden. Man kunde nästan se isflaken flyta omkring men vi och 3 andra modiga barn vågade oss på ett dopp i det svalkande havet. Lerkrig var en självklarhet men jag behöver inte gå in mer på det. Nöjda, glada och solbrända (de andra två vägrade använda solkräm fast att jag tjatade på dem som vilken annan mamma som helst) strosade vi ut på piren och Veronica åkte en dödskarusell som gick runt och upp och ner och fan och hans moster. Jag skulle aldrig någonsin sätta mig i en sådan katapult. 
 
Trötta som aldrig förr letade vi upp en pub inne i staden, vi försökte undvika alla gaybarer som det kryllade av på detta stället och tillslut fick vi vår Fish and Chips. Det var riktigt gott denna dag.
 
Tåget gick hem vid tiotiden påkvällen och precis när vi alla tre ska till och sova invarderas resterande 5 säten av en brittisk svensexa bestående av män (pojkar i hjärnan) med opassande sexskämt. Till en början mycket trevliga människor men sedan gick det bara utför. En av dem hade jag en stor lust att ge en knytnäve i ansiktet men jag lyckades hålla tillbaka all ilska. En annan kille gnällde på att vi var otrevliga när vi snackade svenska medan resten av hans polade tittade fascinerat på oss. Britter är konstiga! Då vi rullade in på slutstationen hoppade vi tåget så fort vi kunde och rusade iväg utmed perrongen. Hejdå vi ses aldrig mer.
 
Väl hemma skulle jag bara skölja ur den sandfyllda bikinin lite snabbt men lyckas istället skapa kaos i badrummet. Sanden gör så att proppen i handfatet fastnar och där fick jag stå i över 30 minuter för att banka och slå och försöka få upp den där j*kla proppen. Tillslut, efter mycket gråt och panik gick det, men det medförde även ett sto0tr blåmärke i handflatan. Inget kul avslut men sen sov jag som en stock.
 

 
På måndagen var det en ledig dag! Bank Holiday- det vill säga britternas svar på 1 maj.
Veronica, jag och Michaela begav oss till den närmaste parken och jag plockade även med mig min gitarr. Från kl 2 till 6 satt vi där och spelade sjöng. Solen lyste och publiken skiftade med allt från små nyfikna tvåriga flickor till killar med stora ögon och farbröder som tyckte jag hade en vacker röst. Jag måste spelat alla låtar jag kunde flera gånger om men ack så mysigt vi hade. Dessvärre syntes inte mitt linne så värst mycket när jag hade gitarren i knät så de som inte tittade så noga trodde säkert jag satt och spelade gitarr naken.... Haha. 
 
Framåt eftermiddagen gick Michaela hem och Veronica och jag fortsatte underhålla parken; då vi körde Beat It kryllade det av människor som ville lyssna! Lite spontant bestämde vi att gå till en restaurang för en bit mat och det slutade på ett italinskt mysigt matställe med en av de godaste pizzorna jag ätit i London!
Påvägen blev vi stoppade av en kvinna och hux flux blev vi inbjudna till en gratis biovisning på måndagkväll. En ny Hollywoodrulle som heter The Two Faces of January skulle visas och vi tackade givetvis ja!
 

 
Resten av veckan har rullat på. Igår jobbade jag heldag från kl 7-20 och det gick galant. Liv tvingade jag ner i sängen kl 19.11 och kl 19.15 sov hon så djupt att hon nästan snarkade. Snacka om en trött 3-åring. Freyia och jag hade vår tredje gitarrlektion och hon blir bara bättre och bättre. Tom Dooley spelades och istället för att reflektera över hur hon ska byta mellan ackorden säger hon "That was a said, said song". Hon är först smart för sitt eget bästa! 
 
Dagen idag har bestått av sovmorgon, en långpromenad till Tooting för lite presentshopping och brevpostning efter som en viss lillebror fyller 17 år nästa vecka!
 





 
 
 






 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

buckhult.blogg.se

Med min röda gitarr på ryggen, den överfyllda röda resväskan i handen och den lilla laptopen under armen beger mig mot London (Harry Potter och musikalernas förlovade stad) och Wimbledon. Au-pair-livet väntar i form av tre spralliga barn som jag nu ska lära allt jag kan! Buckhult is on road!

RSS 2.0