Jag har bott här i snart 5 veckor, ibland ignoreras man av barnen och ibland flockas de framför mig och min röda gitarr, där de tycker det mest fascinerande är mitt gitarr-plektrum- dvs en svart plastbit på 2cm. Ikväll var läget annorlunda.

Freyia var på gymnastik till 8 och de andra barnen la sig redan vid halv 7, utmattade av trötthet- de behöver verkligen Half term (höst lov). Just när Jeanne stängt dörren påväg till sin Book Club hör jag Torbjörn snyfta "Mummy". Jag smyger in till honom där han ligger förtvivlad med tårarna rinnandes ner på hans ljusblåa lakan; jag har bara sett detta pojken gråta en gång tidigare, så detta är en sällsynt situation. Vi pratar länge på något nyuppfunnet norsk-engelskt språk och jag ser hur klumpen av gråt i hans ögon blir mindre och mindre. Jag läste lite serier och sedan fick han sova, han somnade bums.

 

Klockan 8 stormar Freyia in genom dörren med torkade tårar ner för kinderna. När hon får veta att mamma inte är hemma kommer gråten tillbaka, och det är förkrossande att höra en annars så glad tjej gråta. I brist på att jag inte är henne riktiga mamma tog det ett tag innan hon vågade släppa in mig i sin privata zon, men en lång kärleksfull kram kan nästan rädda liv.

Tjejer har det fan inte lätt när de växer upp för flickor kan vara så otroligt elaka mot varandra, speciellt med ord.

Efter många betryggande ord från min sida, det var väl moderinstinkten som satte fart eller något- jag har ingen aning om hur jag lyckades-,  fick jag med henne ner mot köket och mat. Mat hjälper nästan alltid. Cheerios och mjölk och äppeljuice och det hela slutar med att vi sitter och myser i Freyias säng och hon berättar massa "dirty" stories om deras förra aupair som verkar ha varit helt bakom flötet!

 

Och efter det - stolt och lycklig över att faktiskt ha presterat något vettigt....

 

BOKADE JAG THE MAKING OF HARRY POTTER TOUR DEN 2 DECEMBER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Mitt liv är snart fulländat.