Jag måste börja komma igång med bloggandet igen såhär efter slappars mest slappiga jullov någonsin. Efter en vecka hemma kom jag på att jag inte hade rört mig ur sängen mer än toabesök och matintag. Låter ganska miserabelt och deprimerande men ack som jag njöt. Som jag har nämt innan, den totala motsatsen till mitt liv här i London. 

 

Gårdagen var var den tuffaste av de få dagar som passerat sedan jag återvände. (Formuleringen får visst det att låta som att jag rymde...) Lite hemlängtan spökade bakom varje krön och trots att jag tog en rejäl sovmorgon och var utvilad var det allmänt tungt att ta sig för saker. Michaela och jag deppade, tröstade och uppmuntrade varande hela förmiddagen och nog spred sig ett stort leende på läpparna när man lyckades samla på sig ett par riktigt läckra (jag har fått flera påpekningar om att jag har förändrat mitt vokabulär, vilket jag såhär nu i skrivande stund även har insett själv.) mörka jeans för ynka 30 pund. Då måste man dra lite på smilbanden. Lite barnförbjudna böcker kanske åkte ner i shoppingpåsen också, men bara kanske. 

Alla barn hämtades och räknades till fyra då även Torbjörns bästa vän (en liten, ohövlig men söt pojk) följde med hem. Han ställde riktigt korkade frågar så att till och med Freyia skrattade lite tyst i bakgrunden.

Jeanne märkte att jag var lite off och jag bad henne bara ge mig lite tid. Jag märkte att hon var lite på sin vakt resten av dagen och kollade så att jag var okej. Vi pratade lite om när jag ska åka hem för gott och personen som skulle hjälpt henne resten av sommaren har fått förhinder därför behöver jag ersättas av någon annan. Någon i Sverige som vill komma och jobba hos världen mest underbara familj i Wimbledon i mitten av Maj? (Hör av er)

 

Idag, onsdag smög sig solen fram och man blev lycklig av bara vädret. Då jag mötte Michaela idag såg hon mycket gladare ut, vilket kändes så skönt. Men jag har lärt mig att man altid behöver 2-3 veckor som omställning mellan länderna. Dagen skulle börjas med vattengympa med min favorit gay man. MEN HAN VAR INTE DÄR: Istället var det den äckliga, blonda, vältränade, nämnde jag äckliga, unga killen (som liknar en läskig alskis i Nässjö) som stod och viftade och gjorde en rent ut sagt usel lektion. Det var ingen hit. Det enda som hände under lektionen var att en kvinna i 60årsåldern, med vit, svindyr baddräkt och blonderat hår uppsatt i svinrygg och alldeles för mycket smink, fick damp på en simmare som råkade skvätta 3ml vatten på hennes hår. Hon dränkte honom genom att skvätta vatten. Seriöst. Vilken tant. 

Efter fiaskot träffade jag Michaela och vi utökade pastasalladlunchen som jag tillverkat här hemma med lite skagenröra och en färsk baguette. Det var en supermysig och smarrig lunch må jag säga. Sen tittade vi på Vingar av glas. Tänk att det är så pass många som har missat denna pärla av svenska klassiker. Alexander Skarsgård gör sig alltid bra framför kameran.

 

Jag hämtade upp mina barn. Dvs Jeannes biologiska barn. Jag har inte fått egna barn, som Tilda tror. Torbjörn och Freyia och jag snackade mer än vanligt vägen hem och sen gav jag dem lite nyttigt fruktmellanmål vilket de har börjat acceptera tillslut. Men det plundrade pepparkakshuset kanske inte var det nyttigaste jag tillät dem äta av idag. När Liv kom hem från simningen var även hon mysigare än vanligt. Barnen fick nuggets till deras förtjusning. Jag lyckades laga en riktigt god kyckling med creme fraishe, ost, buljong och vitlök. Jeanne nickade godkännande mot mig när hon smakade (och hon är ursprungligen kock, så jag kände mig allt lite stolt).

Stortjejen hade sin första gymnastiklektion med nya gruppen idag så jag la Liv, som däckade redan halv 7 och lästa hela Lejonkungen boken för Torbjörn, vilket tog en halvtimma, men det var mysigt. Killen gav mig 3 spontankramar under dagen och han var även upphovsmakaren till gruppkramen som skedde i köket efter maten med barnen, mig och Jeanne. Han har väldigt mycket kärlek, den pojken. 

 

Innan skypeade jag med världens finaste Ida och vi lyckades babbla i över en timme. Det kändes som att hon satt här hos mig i London, en underbar känsla. Saknar denna tjej väldigt mycket. Även Frida som åkte hem i November spökar i mina tankar, varför ska alla bara ta och dra hem innan jag ska det? Michaela om du åker hem, då du!

Kvällen var meningen att användas till att leta utbildningar till hösten men det hanns inte med mellan barnsövande, skype och bloggande. 

Imorgon hoppas jag på sol igen. Jeanne nämnade att vädret troligtvis ska börja kyla av och kanske, om vädergudarna är på min sida, kan resultera i lite snö till slutet av helgen.