Ännu en jul har skyndats förbi och vi i Buckhult vi bara stånkar och står i.

Ingen rast och ingen vila, ropar dom och jag får ila!

Näst sista natten kom hit alldeles för fort och nu på söndag åker jag återigen bort.

Till magins och majonäsens land återvänder jag om timmarna få

1 Juni tar allt slut och och jag tänker stanna i Sverige då.

Inte visste jag att familj och vänner kunde utstrålade sån saknad

Det lär jag få känna på igen på måndag när jag är vaknad. 

Tillbaks på jobbet i en stad med visdom och där allt kan hända

Undra vad det här året har att ge, kommer livet vända?

 

Min väska är nu halvt packad och när jag insåg att den redan vägde på tok för mycket fick jag lite panik. Hur ska jag få hem allt i sommar? Familjen Tennbo mailade och pappan åker till New York imorgon och barnen har fullt upp med kalas hela söndagen. Så nu står jag där på flygplatsen med en enorm resväska och måste ta kollektiv traffik till Wimbledon. Jippi. efter en lång resdag är man inte så pigg på att trängas på en buss eller tunnelbanan. Men Per (pappan i familjen. Det var länge sen jag skrev och jag vet inte om ni läsare kommer ihåg vilka alla är) och jag har blivit riktigt bra polare och sent på kvällen fick jag nu ett mail att Per ska boka en taxi till mig istället. Sicken lättnad. Tänk att jag ska få vandra ut på Heathrow och ha en skyllt med mitt namn väntades på mig. Känns superlyxigt. När jag berättar detta för mamma imorgonbitti kommer hon spänna lite på munnen och säga att de fjäskar för mig. Jag kommer sakna dig också mamma, det är liksom ömsesidigt!

 

Ikväll hade vi en sista måltid med gänget. Alla var där. Linn. Igor. Ian. Kim. Jag. Även om vi inte har träffats jättemycket under lovet kommer jag ändå sakna att ha dom där till hands. Känslan som befinner sig i kroppen när jag tänker på att jag inte kommer se dom förrän i Juni igen är konstig och obehaglig. Vi hade en underbart mysig och trevlig middag på Italienare & en Grek i Nässjö.