Jag lever och mår bra!

 

Igår var dagen D. Dagen då jag återvände till London för min sista au-pair-period som varar till den 1a Juni, jag kommer inte se Sverige förrän om 5 månader. Den goda nyheten är att familj inkl. moster m. familj kommer hit över min födelsedag i April. jippi. Mina aupair-barn och speciellt Freyia blev spänd och glad när jag sa att min kusin som är lika gammal som hon kommer hit.

 

Hela familjen skjutsade mig till Landvetter. Stannade till för en riktigt smarrig ExpressLunch på Jensens Böfhus i Borås och den steken tillsammans med sås var inte att leka med! Väl på flygplatsen stod min hejdåkommitté och vinkade enda tills jag kom igenom säkerhetskontrollen. Nog fällde jag en tår eller två. Vi blev sent insläppta på planet och när jag sitter fastspänd, dags för avfärd, och instängd i den klaustrofobiska flygmackapären säger de att vi inte får vara i luften förrän om 57minuter på grund av dimman över London. Min panik växte sig ganska stor. I alla fall, när vi väl var framme i London, landade vi ändå bara en halvtimma sent. Men sen kom bagaget. *nnu en outhärdlig 30minuters väntan, stirrandes på ett orörligt rullband. Min taxi fick stå och vänta i 1,5timmar. Tack min snälla Londonfamilj som betalde för denna trevliga taximan. Han räddade hela min resa. Thank you Joe. Kan nämna att av vad jag hörde kostade taxiresan i klass med vad min flygbiljett gjorde...

Då Jeanne öppnar dörren ser jag barnen rusa ner för trappen och barfota i pyjamas springer du ut på den våta trappan och kramar mig och ropar med lättnad "Åhh, Amanda, your home!". Jag blev riktigt rörd. Det var inte något jag hade förväntat mig! Det kändes helt underbart. 

 

Min första arbetsdag har gått riktigt bra. Jobbade en timme på morgonen med att ta Liv till Norska Skolan och det var lyckligtvis inga protester från lilla Livs sida. Men ack så otränad jag har blivit över julen. Från att i London ha gått  minst 2 timmar om dagen till Sverige, 15 minuter hundpromenad och julmat tillbaka till över 2 timmar promenad, det känns i benen. Gymmet var sig likt. Tjejen som delar ut handdukar frågade till och med om jag skulle göra vattengympa. Instuktören frågade hur mitt lov var. Och även i bokhandeln kände de igen mig som "the Fantasy"-girl. Haha, kändis i Wimbledon. Känns fantastiskt. Här är allt sig likt. Dock har en sak förbättrats. Genvägen till stan har fått vackra och vällysande lampor. Nu behöver jag inte längra vara rädd för de mörka hörnen i gången, för de existerar inte längre. 

Eftermiddagen fortsatte som vanligt och jag kramade alla barnen när de kom springade till mig vilket de verkade uppskatta! Så söta. Och jag kände själv hur glad jag blev över att se dom. 

Lite TV och lite mat senare övertalade jag barnen att leka fågel-fisk-eller-mitt-emellan. De tyckte det var väldigt roligt och spännande- Helt plötsligt mitt i släcker de lampan och börjar rota i sin grejer och Freyia förklarar "Vi trodde att du skulle komma hem dagen efter jul och då övade vi in en sång". Liv med en Rosa Elgitarr. Torbjörn med "trummor" och Freyia med mikrofon. Tillsammans körde de en underbar "Welcome Back Amanda, We Missed You"-Egenkomponerad Sång av Freyia med gitarr och trummor och trumsolo till. Det var så fint av dom. De har verkligen saknat mig. Jag hade inte förstått det. Efteråt kom även Torbjörn in till mig och sjöng "We missed you a merry christmas". 

 

Jag avslutade kvällen med Mat, Wetherspoons och min fina Michaela. Vi wimbledonare måste  hålla ihop och lindra varandras hemlängtan. Och det kan jag säga, att det gör jag så gärna. Hon är riktigt fin den tjejen!!

 

 

Michaela :*